Efter en sista dag för ankare i en stor vik med kritvit strand och turkost vatten var det dags att gå tillbaka till Marsh Harbour för att checka ut denna vecka. En vecka som bjöd på ett fantastiskt väder, oförglömliga upplevelser och härligt umgänge.
Taxin beställdes till 10:30 så vi hade sovmorgon. Vi vaknade dock onödigt tidigt. Härlig soluppgång att beskåda från soffan i aktern med en kopp kaffe.
Väl på flygplatsen insåg vi snart att planet som skulle lyfta från Miami och hämta oss om några timmar vände på startbanan och återvände till gaten. En stor nackdel att vara lite av en flygnörd och att dessutom ha en smula kontrollbehov genom att följa flygplanen på Flightradar 24. Man vet lite innan det blir officiellt att det skall ”skita sig”. Mycket riktigt kom ett meddelande att vår flight hade en halvtimmes försening. Men det kan inte stämma för planet kommer inte hinna hit. Så höll det på med nya avgångstider. Till slut landade planet och vi skulle snart gå ombord. Vi började inse att det inte skulle vara någon fara att hinna med planet från Miami till London som skulle lyfta 17.10 även om marginalerna började krympa men det skall absolut funka.
Inget händer och tiden går.
Eftersom planet som skulle komma till Bahamas några timmar senare än vårt plan redan hade kommit och tankats före oss räckte inte bränslet i tankbilen till mer än att tanka ena vingens tankar. Nu måste bilen åka till någon depå och hämta mer bränsle. Vi hade nu obalans i planet med ena vingen tankad och den andra halvfull. Kaptenen ville inte lyfta och det är troligtvis ett klokt beslut. Vi ville ju inte flyga i cirklar…..
Nu tittade vi på klockan lite för ofta för att det skulle vara bekvämt.
Nu kom plötsligt tankbilen. Men tankgubbarna gick omkring på plattan som sengångarna i Zootropolis. Och jag satt och stampade i golvet som kaninen i filmen. Dom stod under vingen i skuggan och snackade. Nu börjar det verkligen bli brått och inget händer.
Till slut är vi tankade och lyfte mot Miami.
Vi landar ganska precis en timme innan avgång mot London och mycket snack bland passagerarna som har olika anslutningar som skall funka. Flygvärdinnans besked om vi skulle hinna till londonkärran eller ej var, ”you might but…”
Nu skulle vi som hade brått ta en första buss till gränskontrollen och de som inte hade så brått fick ta nästa. Väl vid passkontrollen gled Hagenkötters smidigt igenom medan vi hade det lite tuffare. Annette fastnade inte riktigt på bild så man fick ta om bilden. När man kollade mitt pass beklagade tjänstemannen men han förklarade att vi fick följa med för att ”reda ut något med mitt pass”. Helt nytt pass och det krånglar. Rummet vi blev inskickade i känner man igen från Gränskontrollen Australien och liknande. Där satt folk i rader som skulle granskas av olika anledningar.
Dessbättre var vi där ifrån på ca 5 minuter och nu var det mer än bråttom att hinna till gaten. 15 minuter innan avgång. Vi ångade på och tog tåget som tog oss till rätt terminal och då ringer Fredrik. ”Är ni här om 3 minuter så hinner ni”. Vi rusar och trängs med massor av andra resenärer.
Vi kommer fram till gaten 5 minuter senare och har missat planet med 2 minuter.
Det tog en liten stund innan vi faktiskt kunde se något positivt i detta snopna läge.
Trevlig personal hjälpte oss att fundera på alternativ och vi fastnade för att flytta vår avgång ett dygn fram och få en extra dag i Miami på köpet.
Vi fick ett superfint hotellrum på Marriott nära flygplatsen. Det bästa på hela semestern faktiskt.
En drink i baren och därefter ut i den varma Miamikvällen. Först middag på en cubansk restaurang och sedan en runda i Little Havanna som verkligen sjöd av liv så här en lördagskväll.
En rykande Mojito och lite shopping av överlevnadsprylar. Vårt bagage var ju kvar på flygplatsen. Vi landade lite senare åter på hotellet och laddade för vår fridag i Miami.
Kanske åker vi hem imorgon….

Idag skulle vi inte långt. 5 NM till Manjack Cay.
Där skulle man enligt skepparen från Navigare stöta på både stingrockor och hajar. Jo tjena tänkte jag och pressade honom lite extra. Jag misstänkte att han egentligen sa att om solen, månen och planeterna står rätt så kan man kanske se något av utlovat. Och på håll. Vi köpte frysta bläckfiskar och var förväntansfulla när vi stävade norrut mot viken.
Underbart väder även idag och tankar från tidigare dagar i veckan fortsatte att gro. Kan man bo här på vintrarna? Är det lösbart? Kommer man sakna vinter i Sverige trots allt? Pallar man vara så långt borta från barn, barnbarn och vänner?
Och just då var vi plötsligt framme i viken som vi delade med 4-5 andra båtar.
En av dom var Sailing La Vagabond i deras Outremer 45. Ett par med barn som seglar heltid och har sin youtubekanal med 1,8 milj följare. Dom seglade bla hem Greta Thunberg från USA till Europa efter hennes turne där för några år sedan. Tydligen används nu deras båt i charter medan deras nya trimaran byggs.
Vi simmade in mot stranden för att kolla om vi kunde träffa på några stingrockor eller hajar. Plötsligt hojtar Fredrik vid stranden att han hade hittat dom. Han hade rätt ca 15 rockor och 3-4 hajar simmade runt oss vid strandkanten. Vi plockade fram våra bläckfiskar och började mata fiskarna. Dom var verkligen inte rädda eller blyga. Snarare oklädsamt ”på”.
När jag står i midjan till vatten och med kameran i ena handen och ett knippe bläckfiskar i den andra så händer det. En av rockorna nafsar mig rejält i benet. Rockorna lär ha dålig syn men helt klart såg antagonisten ett skrovmål i mina välpumpade spiror. Det är ju klart att även om man ser dåligt kan man ju bli sugen på Schveinshaxe om tillfälle ges. Jag kunde såklart inte klandra hen men jag blev minst sagt chockad när blodet rann på mitt ben. Detta gjorde att all matning nu sköttes från land.
Upplevelsen med fiskarna tog all uppmärksamhet så vi missade nästan att vi stod på en av de finaste stränderna vi sett. Helt öde och sand som potatismjöl.
Vi ankrade upp utanför Green Turtle Club för att kolla solnedgången och låta tidvattnet rinna till så vi kan tuffa in till marinan.
Ny läcker middag signerad Fredrik som vanligt.
Denna dagen tar vi (också) med oss som ett minne för livet.

En lugn vacker morgon i Little Harbour.
När vi vaknade var tidvattnet som högst så vi valde att smita ut innan det skulle börja sjunka igen. Man kan ju inte bara ha tur.
Planen var att vi skulle gå till Marsh Harbour och tanka vatten, komplettera provianten men nog det viktigaste, fixa vårt internet som slutat fungera.
Återigen var det till att kryssa mellan sandbankarna i det grunda vattnet. Äntligen kunde vi segla. Efter Marsh Harbour gick vi vidare till Great Guana Cay och Orchid Bay Marina. En hyggligt stor marina men tyvärr förstörd i orkanens framfart. Dock hade man byggt upp i alla fall en ny brygga där vi hittade en plats. Trevlig personal och trevliga grannar. Middag ombord och god mat som vanligt.
Hyggligt tidigt till kojs.
Vid det här laget hade vi tappar koll på vilken dag det var men idag skulle vi vidare norrut och Noname Cay. Där skall det finnas simmande grisar. Detta har man ju i och för sig sett förr men nu var det riktiga grisar det gällde.
Vi seglade förbi öde öar och helt paradisiska vyer. Helt magiska turkosa nyanser i vattnet. Det blev ett badstopp på vägen vid en lite öde ö. Rena Grummeupplägget.
Verkligen kul att komma till stranden med grisarna. Klart sällskapliga, nyfikna och hungriga.
Klart speciell personal som skötte grisarna. Omöjligt att ens gissa vad dom sa. Ett tydligt exempel på en icke drogfri arbetsplats. Dom var både glada och trevliga så….
Åter vidare norrut. Vi hade siktet inställt på Green Turtle Cay där vi tänkte stanna för natten.
Återigen spelar tidvattnet oss ett spratt. Vi tvingas vänta i hamninloppet tills mer vatten fylldes på. En enskrovs segelbåt gick på grund så det stämde att det var grunt. Efter ett par timmar chansade vi och gled in i marinan. Här var det lite mer liv och rörelse. Reggae hördes lite från höger och vänster och i baren, som var superhäftig fylldes det snabbt på med folk. Alla jättetrevliga och nyfikna på oss.
Middag ombord och sen några cocktails i baren på Green Turtle Resort.

Vi vaknade upp till en härlig soluppgång i Hope Town. Jag försov mig och missade det mest magiska men det kommer ju fler soluppgångar får man hoppas. Dessvärre hade någon i omgivningen tömt sitt avlopp i den lilla hamnen. Gjorde att morgondoppet fick skjutas på framtiden.
Dock hade sköldpaddorna vaknat och stack upp sina huvuden lite här och var.
Beslut togs att vi lämnar Hope Town och äter frukost senare.
På väg ut ur hamnens smala, grunda ränna kunde vi se ännu fler sköldpaddor men även meterlånga hajar ligga och vila på botten. Kanske Revhaj eller Sandhaj om det nu finns något som heter så.
Fortfarande chockade över att maxdjupet på vår färd oftast endast ligger på 2,5 meter. Ibland mer och ibland mindre beroendet på tidvattnet som också förbryllar..
Vi tuffade i motvinden söderut. Ett härligt badstopp på en liten ö. Kritvit strand och massor med stora havssnäckor som låg lite överallt. Kändes lite som om turistbyrån på Bahamas hade varit och lagt ut dom på stranden för vår skull. För så här fint kan det väl ändå inte vara på natutligt sätt, eller?
Det blev en Swedish fika med Bahamian cinnamon buns.
Åter i båten gick vi vidare söderut till Little Harbour som skulle bli vårt ställe för natten. Vi fick dock ligga utanför marinan några timmar och invänta tidvattnet för att komma in. När vi kom dit var det bara en meter djupt och vi behöver åtminstone 1,20. Strax innan high tide testade vi och det gick bra.
Fredrik fixade en supermiddag som vanligt. Därefter kunde vi kolla in en magisk stjärnhimmel.
Kolsvart med miljarder lysande himlakroppar och satelliter.
Overkligt vackert….

Bahamas, here we come…
Äntligen har vi kastat loss tillsammans med familjen Hagenkötter. Vårt gemensamma hem för veckan är en katamaran, Lagoon 40.
Lite för mycket vind igår gjorde att vi valde ligga i hemmahamnen, Marsh Harbour över natten. Vi passade på att proviantera för veckan på plats då det skulle vara svårt att handla på vägen.
Orkanen Dorian, 2019 som drabbade Bahamas har lämnat svåra sår. Många hus är fortfarande i ruiner eller saknar tak. Palmer är bara pinnar som pekar mot himmelen utan blad. Som inte det var nog så har pandemin underminerat ekonomin rejält. Uteblivna intäkter från den viktiga turistnäringen har också försvårat återuppbyggnaden.
Det märks att vi är välkomna och vi skall göra vårt bästa för att hjälpa lokalbefolkningen genom att konsumera.
Idag gick vi den korta vägen till Hope Town. En riktig pärla.
Vi tänkte oss nog ett lunchstopp men här blir vi nog inatt.
Fick passa på att ytnyttja mitt flygtillstånd att flyga drönare på Bahamas…

Det blev en lång promenad längs Miami Beach. Underbart väder med sol från klarblå himmel och en bris från havet. Sådär svenskt lagom, fast här.
Vi köpte lite frukost på vägen och sjönk ner i varsin solstol på stranden och bara njöt. Det blev några fina timmar i solen på stranden och poolen innan vi skulle besöka Miami Boat Show. Navigare Yachting skulle finnas på plats och dom ville vi ju säga hej till.
Vi tog en Uber dit för vi misstänkte att det kunde vara strul med både trafik och parkering. Vi hade rätt. Sicken soppa. Allt verkade byggas om i området.
Vi hade missat lunchen så vi letade upp ”restaurangen”. Varsin enkel hamburgare i en pappask och två öl gick på 700 kr. Det gällde att försöka njuta av varje tugga. Trevligt möte på Navigare med bla Jesper, en av Navigare Yachtings grundare. Kul också att kolla in alldeles för dyra båtar.
Idag skulle familjen Hagenkötter anlända till Miami så planen var att vi skulle äta middag tillsammans. Sagt och gjort hämtade vi upp dom vid deras hotell. Efter att ha trasslat oss igenom rusningstrafiken med många köer hamnade vi på Outback Steakhouse. Ett hyggligt säkert kort. Prisvärt och bra mat.
Under middagen börjar plötsligt alls telefoner på restaurangen pipa med en signal som vi inte kände igen. Det blev knäpptyst i lokalen och alla läste på sina mobiler. ”Ett barn var kidnappat i området.”
Ett olustigt uppvaknande om vilken värld vi lever i.

Ny dag på Miami Beach.
Tanken är idag att vi skall dra till Fort Lauderdale och Sawgrass Mills. Ett galet köpcentrer för märkesbutiker och outlet.
Men innan dess gick färden till 9 th Street i South Miami Beach. För drygt 30 år sedan bodde jag där på ett hotell som då hette Le Mar Hotel, som drevs av ett svenskt par. Detta hotell var vårt hem flera gånger på våra inköpsresor då vi importerade bilar, båtar, Harleys, grillar och jetskis mm till Sverige.
Det som stack ut var att jag fick uppleva att titta rakt in i en revolverpipa. En trevlig svensk kille som vi umgåtts med och gjort ett flertal affärer med gällande motorcyklar hade plötsligt tappat det och hade börjat knarka och var verkligen på väg utför. Polisen i USA var efter honom och han mådde absolut inte bra. Ni hade det spårat totalt och han upplevde att alla förföljde honom och därför hade han beväpnat sig. Vi blev minst sagt förvånade och rädda såklart när Tommy förvandlats från den lugne goe killen till en kille som hotar med ett vapen. Han hade en näve med ammunition som han smällde ner i lobbydisken och viftade med pistolen framför ögonen på oss. Jag kommer aldrig att glömma detta ögonblick med den svarta prick som var pistolmynningen som jag tittade rakt in i. Kommer ihåg att jag upplevde att allt skedde i slowmotion. Tommy åkte fast och tillbringade tid både i amerikanskt och svenskt fängelse. Tyvärr lever han inte idag.
Det kändes bra att komma tillbaka till ”brottsplatsen” och spännande att se att allt nästan var sig likt.
Med drygt 300 butiker gäller det att ladda klokt. Det blev därför ”frukost” på Starbucks 10 minuter innan portarna öppnar. Blodsockret är i balans och man har styr på både puls och andning.
Tiden mellan öppning kl till 12 var ganska ok. Lagom med folk och det var en go känsla i det 220 000 kvadratmeter stora tivolit.
Just då dopade vi oss med en glass från Hägen-Daz för att ta anstormningen från köpgalna turister. Tur det för sen brakade det loss. Rena Ullaredskänslan.
Annette gjorde ett gott arbete med att prova kläder och trängas i köerna. När det väl var dags att betala fick hon snällt ställa sig kassakön med ca 50 personer före i kön.
På vägen hem stannade vi till på det största pågavaruhus jag någonsin sett. Bass Pro Shop. Ett galet ställe med allt för båtar, fiske, jakt och mycket mer. Less is not more.
Väl hemma blev det till att fånga dagens sista solstrålar och ett par drinkar på Happy Hour.

Då är det dags att packa och lämna Key West för att åka mot Miami Beach.
Vi valde att köpa yoghurt och müsli på Publix istället för att börja dagen med mackan vi fick på hotellet som frukost dagen innan. God såklart men skrek ett stort X.
Vi var bara tvungna att ta en sväng bort till Ernest Hemingways hem för att checka av det.
Annette hade sett några cockies i ett skyltfönster vid gårdagens promenader som hon bara krävde att vi skulle ha till köpkaffet på vägen. Hon kunde inte bestämma sig för choklad- eller macadamiacockie. Så hon tog en av varje. 15 dollar för två kakor låter ju dyrt men dom kommer räcka i flera dagar.
Vi fick tips om att besöka ett Turtle Hospital på vägen. Ett ställe som drivs till största delen av volontärer. Man tar hand om skadade sköldpaddor som haft oturen att bli påkörda av båtar, fastnat i fiskelinor, svalt fiskekrokar eller blivit sjuka av vår miljöförstöring av bla plast i våra hav. Vi fick en trevlig och gripande stund Så tråkigt att se hur vi människor kan ställa till det och samtidigt glädjande att se hur folk jobbar gratis och kämpar för att hjälpa djuren tillbaka till naturen.
Det blev en lång dag i bilen och vi hamnade i rusningstrafiken i Miami men allt flöt fantastiskt bra. Väl incheckade på vårt hotell på Collins Ave i South Miami Beach sprang vi ut till poolbaren för att inte missa Happy Hour som dom i receptionen bjöd in till. Drinkarna kostar bara 1 $/st. Detta vill man ju inte missa. Vi fick våra drinkar men samtidigt en nota på 26 $. Men…
Jo, HH började inte förrän kl 18 och klockan var 17:40.
Ok då. Men då väntar vi till kl 18 och beställer två drinkar till så börjar vi tjäna pengar på riktigt, eller?
Problemet var bara att drink nummer två serverades i glas vars storlek jag senast såg när jag lämnade urinprov.
Trevligt hotell och ett fint rum fick vi även om vi inte imponerades av utsikten. Man håller på att renovera upp dom fina men bedagade hotellen i Art Deco-stil från 40-talet.
Vi hann med en promenad till stranden och även om solen gått i moln så går dock solen aldrig helt i moln när jag fått fira dagen med mitt livs hjärta .

Vi väcktes av tuppar som gol.
Var tusan är vi?
Vi närmare koll fanns det tuppar, höns och kycklingar överallt. Dom gick helt fria och verkade må alldeles utmärkt. Något vi noterade var att vi inte sett en ända katt. På något sått kanske detta hänger ihop.
En underbar dag som bjöd på sol från klarblå himmel. Långa promenader som gav 21000 steg och skoskav.
Slappande på hotellets altan med vitt vin i solen.
Kl 16 skulle det matas Tarponer vid en restaurang i hamnen. Tarponer är några stora rackare med ett glupskt sätt att äta. Lever tydligen i hamnen och om man matar dom så blir dom stadiga gäster. Restaurangen som matade dom berättade att man gör detta kl 16 varje dag och 5-10 minuter innan samlas både pelikaner och Tarponer.
Mycket riktigt dök dom upp som utlovat men något störde ordningen. Två hajar dök upp till middagen. Pelikanerna simmade runt men hade stenkoll på var hajarna fanns och kom dom för nära flaxade dom bort några meter eller drog tassarna till sig. Klokt
Taponerna insåg att det var hajarnas tid i rampljuset så dom bara gled iväg och lämnade festen.
Imorgon packar vi Lloyden och åker mot Miami

Vad är det för fel på oss….?
Vi landade till vårt hotell i Everglades lagom till lunch efter en spännande bilresa med vår nya hyrbil. Vi hade bytt ner oss från en Ford Mustang till en Jeep Wagoneer. Ett ”nerköp” som blev riktigt bra. Efter turen till Cape Canaveral insåg vi att det var ganska drygt och trångt att köra långt och bekvämt i en sportbil med allt bagaget i baksätet. Lite skrämda var vi dock när vi hämtade ut monstret. Den var stor, riktigt stor. Vi slängde in väskorna i bakluckan och dom fick plats i ena hörnan. Ett tryck på startknappen och ett underbart V-8ljud ekade i garaget. Det blir bra det här . Vi och våra drygt 400 hästar rullade iväg på nya äventyr. Och körde genast vilse. Greppade inte det där med miles och km direkt .
Vi stannade till vid ett Visitor Center på vägen i Everglades. Dom hade byggt en utsiktsbalkong längs vattnet där man kunde beskåda fiskar, fåglar och alligatorer i plast i olika storlekar som låg i vattnet eller på stenar i solen.
Vi träffade på två äldre volontärer som gick och pysslade på området. Dom bodde i Nebraska normalt men här i sin husbil på vintrarna pga klimatet. När jag berättade hur imponerad jag var över alligatoratrappernas naturtrogenhet bröt han nästan ihop. Han rådde mig att inte röra attrapperna. Dom kommet nog bita dig i så fall.
Vi tackade för oss och åkte vidare.
Väl på hotellet träffade vi Kubas svar på Manuel från Fawlty Towers. En galet hjälpsam man som kunde fixa allt.
Väl på rummet medan vi körde ”checklistan” när man kommer in på nytt hotellrum blev det stopp när vi kom till TV`n. Ingen bild. Ett snabbt samtal till vår nya vän Ray och han var på väg. Anlände i strumplästen och bad efter analys av TV`n om ursäkt att tv-boxen var stulen. Vi fick avdrag på 50 dollar direkt även när vi sa att vi inte vill se på TV. Vi skulle ju gå och äta middag nu. Jag frågade retoriskt om restaurangen var öppen. No, but it will be tomorrow blev svaret. Vadå imorgon?
Var kan man då käka?
Några mil bort får det bli, blev svaret. Ok in i bilen igen och iväg. Hoppas det inte blir punka längs vägen som både varnar för alligatorer och pantrar som finns i Everglades.
Efter en jobbig natt med kuddar som t-påsar och en AC som antingen levererade minusgrader eller värmde ett redan varmt rum, och med en ljudnivå som ett flygplan lämnade vi Manuel till sitt öde och körde mot Key West istället. Det blev en tur på 35 mil på spikraka vägar. Det blev även en fruktstund i bakluckan.
Skönt att på eftermiddagen landa vid hotellet och inse att det inte fanns parkeringsplats utan man fick parkera i ett parkeringshus en bit bort. Till det facila priset av 436 kr per dygn.
Det kostar att ligga på topp….
Middag och Super Bowl på Outback Steakhouse och därefter gonatt.

Like a glove.
Kapten Dimitri parkerade båten vid kaj vid 6-tiden på morgonen utan vi märkte någonting. Absolut ingenting. Man brukar ju känna när bogpropellrar går eller när man slår back. Kaxigt.
Han hade tuffat in längst in i hamnen så om vi bara hade varit vakna så hade det blivit en fin infart med Miamis skyline med solen på väg upp.
Då är det då dags att checka ut från vår första kryssning och fundera över våra intryck.
Är detta något för oss eller var det första och sista gången?
Starten var ganska tuff där vi kände oss ganska vilsna var man skulle vara och när. Det verkade som om vi var i ständig otakt. När bufférestaurangen var i princip tom fick vi tillslut veta att det var någon lobsterfrossa på någon annan restaurang som vi knappt visste existerade. Varför berättar man inte det? Eller vet alla det, lika självklart som Kalle på julafton. Hur som helst hade kryssningsproffsen klart för sig detta och manövrerade sig vant mellan självklarheterna. Och vi sprang hjälplöst efter.
Man hade Happy Hours ibland. Inget som annonserades och inget som behövdes då det var ”fri bar”. Den största delen av passagerarna hade drinkpaket och dom som väljer att avstå alkohol kan väl omöjligt triggas av en Happy Hour. Eller?
Vi passade på att hoppa av båten vid två tillfällen. Först i Cozumel i Mexico där vi bokat en tur i en semiubåt. En båt med glasbotten. Största upplevelsen var när vi gick från innerhamnen mot reven. Vi fick se en stingray i hamnen men tyvärr inte ute vid revet. Men så kan det ju vara i naturen.
I hamnområdet var det stor kommers på tryckta tröjor och sombrereos.
Vi satte oss resolut i fösta bästa bar, Tequila a Go Go och beställde en härlig drink i solen. Den visade sig vara så dyr att vi fick behålla glasen.
Dagen efter landade vi på Cayman Island. Där var planen att hyra en fyrhjuling eller en bil för att se oss om på egen hand. Tyvärr hann vi inte pga att vi skeppades med småbåtar från moderskeppet som låg för ankar. Det blev en taxi till en public beach så vi fick känna på lite karibisk sandstrand.
Men om vi skall sammanfatta vad allt rör sig om så är det MAT. Det går att äta dygnet runt. Och det verkar många göra. Maten är fantastisk god och servicen är fantastisk. När vi väl hittade till main-dining room så blev vi riktigt imponerade. 4-5 personer pysslade om oss med allt från att lägga servetten i knät, fylla på vin, servera och vara allmänt trevliga. Man kände sig sedd.
Hur är denna cirkus möjlig med så mycket folk ombord? Och hur fungerar avloppssystemet kan man också eventuellt tänka.
Och 1000 personer i personalen servar 2000 gäster.
Imponerande helt enkelt.
Ok. Kommer vi göra om detta?
Våra förväntningar var nog inte så högt ställda och vi hade nog en hel del fördomar. Många besannades men vi fick samtidigt många andra positiva intryck. Så ja, vi kan nog tänka oss att göra om det men inte på ett tag.
Men vi vill faktiskt rekommendera dig som funderat på en kryssning att testa.
Nu är skeppet lämnat, ny hyrbil hämtad och vi styr mot Everglades och andra odjur.

Då har vi efter en ny biltur på drygt 30 mil lämnat hyrbilen och checkat in på Celebrity Cruises fartyg, Summit.
Ett monster, men långt ifrån störst av alla kryssningsfartygen som låg på rad i Port of Miami och bara längtade iväg för att ge förväntansfulla gäster valuta för pengarna. Det var en viss spänning i luften bland alla ombord. Där fanns såklart rockies som oss som aldrig kryssat och så fanns det proffskryssare. Dom visste exakt vad dom skulle göra och när dom skall göra det.
Vi har redan gått vilse ett antal gånger redan vilket i och för sig är bra för stegräknaren. Och vi har nu efter ett dygn ingen bra koll om vi går akter eller förut. Detta kvittar ju om man ändå inte vet var man skall.
Inte enkelt att förstå var man kan eller skall äta. Beror på hur snål man varit när man köpt sina biljetter.
En sak som vi dock börjar fatta är hur vårt drinkpaket funkar. Inser också att det är rederiet som är vinnare för det går inte att dricka för priset det kostade. Kan dock konstatera redan första kvällen att åtminstone hälften av de dryga 2000 gästerna gjorde ett tappert försök att gå med vinst. Galet många bokstavligen drängfulla personer som var både högljudda och direkt pinsamma.
Vi var både trötta på fyllehundar och av tidsomställningen så vi var tidigt i säng.
Innebar att vi var tidigt uppe och vi bestämde oss för att besöka gymmet. Där var redan dom som inte hade dryckespaketet. Knökfullt men vi fick varsitt löpband.
Efter frukost blev det dags för nästa överraskning. Vi trodde att det skulle vara lite luftigt vid poolen men det stämde ju såklart inte.
Poolen var full med människor och alla stolar var i princip tagna och ett jäkla haligali. Man ordnade många tävlingar och det var inte en lugn stund.
Fräckt i flera avseenden men speciellt. Tror att detta är som när vi svenskar för många år sedan åkte till Medelhavet på 70, 80 och 90-talet. Vi minns väl alla Club 33. Eller åtminstone många av oss.
Man måste bara nämna maten. Helt otrolig mat och då har vi bara hunnit besöka bufférestaurangen. Eller rättare sagt, vi har inte lyckats hitta huvudmatsalen än.
Folk är väldigt artiga och trevliga ombord sålänge du inte står i vägen för någon i matkön. En annan sak som var lite kul på frukosten var att det var kö på alla matstationer utom i den som hade det jag sökte, yoghurtstationen. I en hörna som ingen ville vara i stod en kvinna och levererade yoghurt och müsli. Hon blev så glad att hon fick besök. Inte lätt att konkurrera med bacon, Ägg Benedict och waffles med klet på.
Vi passerar just nu Kuba på väg mot Mexico.
Sammanfattat är vi på en Finlandsfärja på steroider.
Betyget såhär långt är att vi är ”försiktigt optimistiska” till detta med kryssning.

Vilken spännande start på vår tripp.
När vi närmade oss USA fick vi ändra rutt då man planerade att skjuta ner en viss kinesisk ballong.
Efter flyget till Miami via London hämtade vi ut vår hyrbil. En knallröd Ford Mustang. Ett svagt leende kunde skönjas från killen på biluthyrningsfirman när vi först inte begriper hur vi skall få upp bakluckan för att sen inse att väskorna inte kommer att få plats. Efter lite stuvande gick det tillslut och vi satte oss tillrätta för att sticka. Då fick vi börja fundera på hur det skulle gå till. Inget nyckelhål och ingen lämplig knapp. Vi var otroligt överens om att inte fråga om hur vi skall få igång bilen. Det blev till att trycka på alla knappar vi hittade och plötsligt startade åbäket.
En tripp på drygts 30 mil till hotellet vid Kennedy Space Center gjorde oss hyggligt mosiga. Väl framme ville bara checka in, ta en dusch och hoppa isäng.
Ordentligt jetlaggade vaknade vi tidigt såklart och fick verkligen anstränga oss för att inte gå ner att fråga efter frukost kl 04.
Väl framme på Kennedy Space Center får vi en intressant överraskning. Kanske mest för Annette. Är man över 55 så får man seniorrabatt. Vi sparade 10 $ direkt på morgonen.
Kan ändå tycka att det var ett kul ställe att få sin första pensionärsrabatt på.
En spännande dag på KSC där man kunde nörda ner sig i sin gamla rymdhistoria. Eller det kanske bara är jag som en gång kände att astronaut, det vill jag nog bli när jag blir stor.
Nästa omtumlande upplevelse kom på hemvägen till hotellet när vi svängde inom en liquor store för att köpa lite bubbel. Killen i kassan frågar efter legitimation. Jag skrattar och undrar om han inte tog i nu.
Då förklarade han att man bad om legitimation på alla för att inte någon skall känna sig utpekade och att det var enklare för personalen.
Jodåsåatt…..