Stingrays i Manjack Cay....

Idag skulle vi inte långt. 5 NM till Manjack Cay.
Där skulle man enligt skepparen från Navigare stöta på både stingrockor och hajar. Jo tjena tänkte jag och pressade honom lite extra. Jag misstänkte att han egentligen sa att om solen, månen och planeterna står rätt så kan man kanske se något av utlovat. Och på håll. Vi köpte frysta bläckfiskar och var förväntansfulla när vi stävade norrut mot viken.
Underbart väder även idag och tankar från tidigare dagar i veckan fortsatte att gro. Kan man bo här på vintrarna? Är det lösbart? Kommer man sakna vinter i Sverige trots allt? Pallar man vara så långt borta från barn, barnbarn och vänner?
Och just då var vi plötsligt framme i viken som vi delade med 4-5 andra båtar.
En av dom var Sailing La Vagabond i deras Outremer 45. Ett par med barn som seglar heltid och har sin youtubekanal med 1,8 milj följare. Dom seglade bla hem Greta Thunberg från USA till Europa efter hennes turne där för några år sedan. Tydligen används nu deras båt i charter medan deras nya trimaran byggs.
Vi simmade in mot stranden för att kolla om vi kunde träffa på några stingrockor eller hajar. Plötsligt hojtar Fredrik vid stranden att han hade hittat dom. Han hade rätt ca 15 rockor och 3-4 hajar simmade runt oss vid strandkanten. Vi plockade fram våra bläckfiskar och började mata fiskarna. Dom var verkligen inte rädda eller blyga. Snarare oklädsamt ”på”.
När jag står i midjan till vatten och med kameran i ena handen och ett knippe bläckfiskar i den andra så händer det. En av rockorna nafsar mig rejält i benet. Rockorna lär ha dålig syn men helt klart såg antagonisten ett skrovmål i mina välpumpade spiror. Det är ju klart att även om man ser dåligt kan man ju bli sugen på Schveinshaxe om tillfälle ges. Jag kunde såklart inte klandra hen men jag blev minst sagt chockad när blodet rann på mitt ben. Detta gjorde att all matning nu sköttes från land.
Upplevelsen med fiskarna tog all uppmärksamhet så vi missade nästan att vi stod på en av de finaste stränderna vi sett. Helt öde och sand som potatismjöl.
Vi ankrade upp utanför Green Turtle Club för att kolla solnedgången och låta tidvattnet rinna till så vi kan tuffa in till marinan.
Ny läcker middag signerad Fredrik som vanligt.
Denna dagen tar vi (också) med oss som ett minne för livet.