Bora-time....

Vid en liten tur till fots på morgonen visade det sig att stan var helt återställd. Några brännmärken i asfalten efter bengaler och knallskott annars helt uppstädat. Imponerande.
Vi tuffade nu ut mot Kornati. Dagens mål var Opat i Kornatis sydspets. Ett ställe vi besökt i höstas och då som enda båt. En magisk plats bland det karga landskapet. Idag lär det vara annorlunda så vi förbokade plats. Man har i natt varnat för Bora. Ett lokalt skitväder med hård vind, regn och åska. Vi fick en underbar segling i halvvind dit så vi bara njöt ombord. Väl framme så hade man bokat en riktig skitplats. En betongpir som sticker ut på halva båtlängden. Och en plats om var helt sned. Eller rättare sagt måste vi ligga snett för att undvika stenpiren. Vi hade den del avdrift så vi fick avbryta försöket att komma in för att undvika fulkajen.
Väl på plats visade det sig att vare sig el eller vatten funkade. El skulle komma men vatten ”finns i sjön”.
Det var kul att sitta och kolla på när en jättebåt på säkert 50 meter skulle klämma in sig mellan en svensk mindre segelbåt och en drygt 50 fots motoryacht. Det gick såklart bra men jag vet inte vad den svenske seglare som hamnade i total ”solförmörkelse” egentligen tyckte. Den låg nu mot en stor vägg. Detta borde iofs kännas bra med tanke på att en Bora är på ingående. Det började molna på vid 6 tiden och vi åttatiden skulle regnet komma så restauratören ville att vi skulle komma och käka hyggligt tidigt. Det visade sig vara ett klokt råd för just när vi kommit tillbaka till båten började det droppa, blixtarna lyste upp himmelen och vinden tilltog. Efter bara några minuter störtregnade det och vinden tog tag i båten. Insåg plötsligt att code-0 inte borde vara uppe då vinden hittade en liten flik och drog snart ut ett antal m² som ilsket började fladdra. Vi plockade ner seglet snabbt och säkrade det på däck. Det blev från 2 m/sek till runt 20 m/sek på bara några få minuter. Vi kastade oss ut i regnet som alla i hamnen för att se över sina förtöjningar. Stenpiren kändes som ett klart hot. Vi la några extra spring och förtöjningar midskepps för att säkra. Och som tur var gjorde jag dubbel säkerhet om vinden skulle vända helt. Och det visade det sig att det var ett klokt beslut. För kl 2 på natten small det till igen, fast denna gång mot babordssidan. Mina förberedelser betalade sig och vi låg bra. Värre var det på bryggan närmast mega-yachten. Alla och då menar jag alla var på benen och tonen var minst sagt vänlig. Man var inte nöjd hur ”den store” rörde sig mot de andra båtarna. Det visade sig på morgonen att jättebåten hade dragit loss flytbryggan ur sitt läge i ett försök att få sin båt att ligga ordentligt hade man sträckt sitt ankare som hade mer kraft än de ankare som höll bryggan. Anslutningsbryggan som gjorde att man kunde komma till och från flytbryggan låg nu 5 meter innanför så man kom helt enkelt inte iland.
För att citera en sagofigur ”är man stor och stark måste man vara snäll”