Vi fick faktiskt en plats där vi kunde i kunde inta vår delikata lunch. Bestående av varsin hamburgare, 2 Carib och varsin påse chips. Man hade inte fries utan man serverade en påse chips istället. Märkligt, men vi var hungriga så detta fick duga.
Priset för kalaset var ca 450 kr. Har för länge sen gett upp vad saker kostar mot vad de är värda här i Karibien så det var bara att hacka i sig.
Vi fick ta något billigt som dessert. 200 kr för två painkillers för att runda av resan.
Om en timme skall planet gå mot Paris, kanske. Tavlorna fungerade inte och mycket var oklart på denna lilla flygplats.

Idag börjar vi vår hemresa. Supernöjda men avundsjuka på resten av gänget som stannar i värmen en vecka till. Dom flyger till Saint Martin och njuter lite till.
Blandat lite snopna och spända när vi såg vårt plan som skulle ta oss från Turtola till Saint Martin där vi skall byta till flyget till Paris. Ett litet plan med campingstolar. Lika bekvämt som i vår Piper Pa-28 i Sövde. Startade med ett vrål och alla såg faktiskt lite skeptiska ut. Vi passerade flera av öarna vi besökt och kunde bara njuta av utsikten. Älskar verkligen att flyga. Helst små plan.
Plötsligt flög vi in i ett squall, med turbulens och kraftigt regn. Då inser jag från min plats att dörren inte är tät och det rinner vatten på golvet. Man kunde se marken genom springan in dörren. Kändes ju inte helt ok.
Efter knappt en timme var vi i Saint Marten och nu fick vi gå igenom säkerhets- och passkontroller igen. Mycket folk som trängdes och det vi hoppades på nu var att få någonstans att sitta och käka något.

Det blev plötsligt eftermiddag och det var dags att åka tillbaka till basen. Som jag skrivit många gånger så är det för mig ångestladdat att på sista fredagen inse att det är över för denna gång och det är bara att packa ihop och resa hem. Vi fick koll på att macken av någon skum anledning skulle stänga kl 16 så vi fick vara på plats senast 15:30 annars hann vi inte tanka. Så vår smarta plan var att gå in till macken redan vid 14-15 och sedan gå ut igen för att ta några sista dopp. Dom där man tar med sig i vinter, du vet.
Sagt och gjort. Vi tuffade in så vi landade vid macken strax efter 14 och hoppades att proceduren tankning skulle gå fort. När vi kom fram inser vi att mackkillen är på vift. Dom är ju grymt noga med att hjälpa till med tilläggning och hur och var man skall lägga till så det var lite märkligt att macken var tom. Det låg dock en norsk katamaran på samma kaj så dom kunde väl ta vara tampar så vi kunde lägga till. Men ack nej. Ende mannen ombord var en norrman som verkade kommit med bussen i morse. Han bara stirrade på oss med tom blick. Som en norsk skidåkare som just brutit staven. Han reagerade inte förrän jag väckte honom ur dvalan. Motvilligt masade han sig ner på kajen och tog emot tamparna. Det blåst ganska rejält så det var skönt att få hjälp från land. Det visade sig att skepparen ombord på norskkattan var en trevlig snubbe som kände halva handbollsystad. Dom skulle vara ute i tre månader och utforska ”alla” karibiska öarna i vinter. Lite avundsjuk letade jag upp mackkillen som hade varit på kontoret och fått betalt för dieseln för kunden före oss.
Efter tankning blev jag också hänvisad till kontoret några hundra meter bort för att betala. När jag kommer ut därifrån är Moana borta från Macken. Ok ett myteri sista dan, kul.
Men det visade sig att Navigares gäng hade helt sonika tagit båt och besättning och lagt till på båtens plats i marinan. Och vi som skulle ut en vända till. Tog ett snack med Navigare men det var lättare sagt än gjort att gå ut igen. Har man kommit till macken så är chartern slut resonerade man. Det var en varm dag så det var lite svettigt att hänga ombord men det gick. Vi hade ju AC´n på max.
Sista middagen tillsammans blev på marinans restaurang.

Åter en härlig morgon.
Helt stilla vilket det inte brukar vara. Oftast en vind på 4-5 m/sek på natten. Det blev några dopp innan frukost och därefter släppte vi bojen.
Vi gled sakta ut ur viken då plötsligt en stor skugga dök upp på vår babordssida. Trodde det var en stor sten men det var en manta som simmade just under vattenytan. Den var verkligen stor. Åtminstone för någon som aldrig sett en manta på nära håll. Såg tydligt dom hornformade fenorna när den passerade. Vi vände för att kanske skulle kunna få en glimt till men det enda vi såg var dess svallvågor. Mäktigt.
Idag är sista dagen till sjöss så ville njuta ända in i kaklet. Vi gick sakta runt ön och in i Deadmans Bay. Enligt sägnen så lämnade kapten Svartskägg 12 av sina besättningsmän på en liten ö av någon anledning. Ön fick senare namnet Dead mans chest. Han lämnade dom där med endast ett antal flaskor med rom. När dom sedan nyktrat till kom dom på att simma dom 600 meter för att komma till en strand på Peters Island. Detta misslyckades och alla drunknade. Dom flöt iland på en fantastiskt vacker strand som fick namnet Dead mans Bay. Där skulle vi lägga oss och bara chilla. Tyvärr möttes vi av stora skyltar att stranden var stängd och man fick inte gå iland. Tydliga spår av Irma även om man jobbade hårt för att återställa. Vi kunde ana att åtminstone en resort var på väg att öppna.
Vi tuffade istället vidare till Cooper Island. Där som var fullt igår. På håll såg det mycket trevligt ut med några fina resorter. Man skrev även på nätet att man ofta kunde se sköldpaddor men även att man skall se upp med småhajar. Vad manas då med småhajar. Under 5 meter?
Redan på väg in till bojarna såg vi sköldpaddor. Ovanligt stora som majestätiskt gled förbi båten. Vid ett tillfälle såg vi också en haj som simmade under sköldpaddan. En liten haj. Kanske 1 meter.
Det blev en härlig dag i viken men det blev även ett besök iland på resorten. Verkligen fint. Och goda Painkillers hade dom…

Videosnutt från Cooper Island.

Åter en härlig morgon.
Helt stilla vilket det inte brukar vara. Oftast en vind på 4-5 m/sek på natten. Det blev några dopp innan frukost och därefter släppte vi bojen.
Vi gled sakta ut ur viken då plötsligt en stor skugga dök upp på vår babordssida. Trodde det var en stor sten men det var en manta som simmade just under vattenytan. Den var verkligen stor. Åtminstone för någon som aldrig sett en manta på nära håll. Såg tydligt dom hornformade fenorna när den passerade. Vi vände för att kanske skulle kunna få en glimt till men det enda vi såg var dess svallvågor. Mäktigt.
Idag är sista dagen till sjöss så ville njuta ända in i kaklet. Vi gick sakta runt ön och in i Deadmans Bay. Enligt sägnen så lämnade kapten Svartskägg 12 av sina besättningsmän på en liten ö av någon anledning. Ön fick senare namnet Dead mans chest. Han lämnade dom där med endast ett antal flaskor med rom. När dom sedan nyktrat till kom dom på att simma dom 600 meter för att komma till en strand på Peters Island. Detta misslyckades och alla drunknade. Dom flöt iland på en fantastiskt vacker strand som fick namnet Dead mans Bay. Där skulle vi lägga oss och bara chilla. Tyvärr möttes vi av stora skyltar att stranden var stängd och man fick inte gå iland. Tydliga spår av Irma även om man jobbade hårt för att återställa. Vi kunde ana att åtminstone en resort var på väg att öppna.
Vi tuffade istället vidare till Cooper Island. Där som var fullt igår. På håll såg det mycket trevligt ut med några fina resorter. Man skrev även på nätet att man ofta kunde se sköldpaddor men även att man skall se upp med småhajar. Vad manas då med småhajar. Under 5 meter?
Redan på väg in till bojarna såg vi sköldpaddor. Ovanligt stora som majestätiskt gled förbi båten. Vid ett tillfälle såg vi också en haj som simmade under sköldpaddan. En liten haj. Kanske 1 meter.

Nu var det grön flagg så vi tog en boj och tog oss iland. Dock hittade vi ingen ingång till trailen så vi tog en drink i värmen och simmade ut till Moana, vår båt igen. Sjukt mycket folk som stirrade omkring så detta kunde vi vara utan. Vi har Ales stenar, Kullaberg och Stens Huvud i Skåne som är minst lika imponerande.
Vi drog oss till Peters Island då alla bojarna vid Coopers Island var upptagna. Som vanligt god men dyr mat.
Kaptenen kan inte låta bli att inse att dessa underbara veckor snart är slut. Surar och kan inte riktigt leva i nuet. Måste träna på det.
Lite surr i kvällsvinden och sedan gonatt.

En god natts sömn i svala hytter till AC´ns musik.
Idag skall vi stanna till vid The Indians för att snorkla lite.
Vi gjorde det förra veckan men väl värt en repris.

Efter lunch satte vi segel och drog söderut. Planen var att gå till Norman Island. Lite kryssande blev det men tillslut hamnade vi på en boj nära restaurangen på Norman. Vi sjösatte dingen för att ta en Painkiller innan solen går ner på Willy-T´s. En barbåt med många festglada jänkare, mest. Galet ställe.
Länk till Willy-T. 
Bilden fick bli en morgonbild då kvällsbilden var lite otydlig.....
Middag blev det på Pirates Bight. Såg inte mycket ut för världen men rysligt god mat och härlig miljö. Och goa drinkar hade dom…

Upp tidigt.
Solen började klättra upp över bergen på Tortola medan vi släppte bojen och gled in i nästa vik. Vi skulle lägga oss i White Bay och besöka Soggy Dollar Bar.
Vi hade en underbar förmiddag och lunch med båten på första parkett och vi i stolarna till höger i bild.

Det blev en varm natt.
Generatorn stannade efter bara några sekunder så vi fick inte igång AC´n. Efter en koll i filtret visade det sig att det var fullt av sjögräs och förmodligen var insuget till kylvattnet till generatorn igensatt så det blev till att sova utan AC. Här snackar vi i-landsproblem. Vi har aldrig haft AC ombord men nu vill vi inte vara utan den. Sorgligt…
Vi släppte bojen efter frukost och stävade mellan båtarna i den nu fulla viken. Alla bojar var nu upptagna så Anegada är nog ett måste för alla i BVI.
Idag skulle vi gå till Jost Van Dyke. En tripp på nästan 30 NM. En härlig segling som även denna dag gav fisk. En ny barracuda som släpptes i igen. Vi skulle gå till Cane Garden Bay på västra Tortola, där vi skulle få hjälp av Navigares personal för att få igång generatorn.
Vi passade på att fylla på vatten i väntan på servicekillen. Plötsligt kom han. En riktig rastakille som sjöng och var hur cool som helst. Han skulle försöka rensa rören så vi kunde få kyla igen ombord. Han skickade ner mig under båten för att rensa utifrån och han satt i hytten och jobbade därifrån. Plötsligt tittar jag ner i det klara vattnet och då simmar en stor Barracuda under mig. Och då menar jag stor. Försökte lugna mig och jobba vidare medan jag i ögonvrån kollade vad firren höll på med. Plötsligt var den borta. Både bra och dåligt. Lurpassade han bakom kölen eller var han verkligen borta?
Tillslut fick vi bort ”proppen” och vi fick sval luft ombord igen. Inatt skall det sovas.
Vi shoppade lite på Bobbys i land och därefter seglade vi till Great Harbour på Jost Van Dyke där legendariska Foxys ligger. Det blev några Painkillers innan kojen kallade.
Länk till Foxys!

Väcktes av en skönsjungande besättning som grattade på födelsedagen. Underbart att bli serverad champagne direkt på morgonen.
Härligt att fira sin födelsedag i denna miljö med underbara vänner, även om man denna dag saknade resten av familjen.
Det blev till att softa hela dagen för att på kvällen åka in till Potters Bar och Lobster house för middag.
Det blev hummer, Anegadas specialitet. Varsin rejäl hummer, grillad med smör och tillbehör. Och några Painkillers såklart.

Vi gled in till Anegada genom den utmärkta leden. Det var rev på båda sidor så det var bäst att hålla sig innanför prickarna. Vi är ju vana med djupt vatten i medelhavet men här gäller det att ha koll.
Vi kom ganska tidigt så vi fick en boj ganska nära stranden. Ibland är det bra och ibland är det värdelöst att ligga nära land. Bra kan det vara rent logistiskt med nära till strand och restauranger men sämre med tanke på mygg som blir fler ju närmre land man kommer. Det kan också vara skönt att ligga längre ut om det är nattklubbar som gasar på till 5 på morgonen om man nu hade tänkt sig sova.
Men måttligt med mygg och tyst och skönt så vi låg bra där.
VI tog dingen till den fina stranden några hundra meter bort och bara njöt av en milsvid, folktom strand. Och detta turkosa vatten. Magiskt.
Det blev middag ombord i den varma brisen innan kojen kallade.

Idag skulle vi segla till Anegada. Denna korallö som ligger en bit norrut. En tur på 17 NM. En härlig vind från öst innebar att kaptenen blir nöjd med lite go segling. Johan slängde i kroken och hoppades på fisk och det var precis vads som hände. Plötsligt högg det och upp kommer en vacker, silverfärgad Barracuda. Med rejäla tänder som man inte ville komma i närheten av. Kan väl ana att firren var utanför sin komfortzon så han skulle nog inte tveka att använda dom om han kom åt.
Men Johan är en van fiskare som lätt håvade in, avlivade och rensade fisken för kommande middag.

Alla vaknade hyggligt tidigt. Det tar tid att ställa om klockan i kroppen. Solen var på väg upp bakom ett enormt kryssningsfartyg som förmodligen kommit och lagt sig i ytterhamnen under kvällen eller natten. Det blev frukost och därefter kastade vi loss. Planen var att gå norrut för att ligga i Leverick Bay på norra Virgin Gorda. Ett bra ställe för att på söndagen gå mot Anegada.
Väl framme vid The Baths visade det sig att vinden vridit mot nordost och gjorde att man inte kunde komma in från båten till klipporna. Man hade hissat röd flagg och då är det no-no att ens försöka. Vi gled sakta norrut och imponerades över dom gigantiska stenblocken men även dom fina och till synes orörda stränderna. Vi tuffade norrut och hittade en boj utanför Spanish Town där vi beslöt oss för lite bad och Fireball, vår ankarsup på denna tur. Kändes som en bra idé till en början men verkligheten kom ifatt oss efterhand.
Vi tog dingen in till marinan där vi på håll såg att det stod rader av katamaraner som skadats i Irma. Man hade en stor kran och varv i hamnen så det var väl ett bra ställe att reparera båtarna. Sorgligt att se dessa fina båtar med brutna master och hål o skroven. Försäkringsbolagen måste ha det tufft att reda ut alla skador. Det stod också några båtar som varvet hade fixat och som väntade på nya ägare alternativt att bli hämtade av sin nuvarande ägare. I och för sig bra med nya arbetstillfällen men sorgligt att se.
Det blev lunch vid Dog Islands. Några öde öar som vi nästan fick ha för oss själv. Dom som kom gick ganska omgående, oklart varför. :-)
Kvällen och natten tillbringades på Leverick Bay med middag iland. Gott men dyrt.

Natten bjöd på en lite gungigare upplevelse. Uppståndelsen efter tonfisken gjorde nog att vi inte tänkte på vilken boj vi valde för natten. Vi tog den som låg närmast restaurangen istället för att lägga oss i lä. Idag skall Åsa, Johan, Tomas och Nettan komma. Det skall bli skitkul. Vi räknade med att även dom skulle vara försenade så vi tog det lite lugnt från Peters Island och kryssade sakta mot Road Town. Vi skulle handla, fixa till båten och tanka både diesel och vatten.
Plötslig stod dom bara ombord. Många glada skratt och historier under kvällen.
Kaptenen ombord redogjorde även planerna för veckan
Imorgon drar vi till Virgin Gorda och The Baths. En massa stenbumlingar som skall vara lite speciella och tydligen något man inte skall missa.

Vi hade bestämt oss för att gå till Peters Island idag.
Vi satte segel och släppte ut ett nytt drag i en eventuell förhoppning av att få napp. Efter bara en halvtimme högg det. Den gjorde precis vad man läst och sett. Den drog sig ner i djupet för att komma undan. Men han visste inte vem som fanns i andra änden av fiskelinan. Det blev full aktivitet ombord innan vi kunde landa detta praktexemplar av tonfisk.
I viken rensades den med en kniv vass som en smörkniv. In i kylen för vidare behandling längre fram.

Annette hade lite synpunkter och frågor kring mitt inköp av rom i Trellis Bay.

Morgonen var som alla andra morgnar. Sol och klar himmel. Igår kväll kom en kille som hete Aragon eller liknande och ville sälja grönsaker, frukt etc. Han förklarade att allt vi köpte i affärer eller åtminstone till 99 % importerades från USA. Ganska förvånande då man känner att det borde kunna odlas frukt och grönt överallt. Klimatet känns ju perfekt. Han sa att det gick att ta sig med båten ända in till kajen om vi ville och handla på morgonen. Vi tog beslut om att göra så. Det var i samma vik som vi var inne och vände. Där vi blev av med vårt trollingfiskedrag då vi glömt att vi hade det på släp. Trellis Beach eller Bay heter den.
Inte fasen gick det att lägg till vid någon brygga. Inte heller såg vi röken av någon Aragon. Han hade nog tagit sovmorgon. Men vi tog i alla fall en promenad längs stranden. Det var med tystnad vi passerade alla vrak som låg uppkastade på stranden. En del 10 meter upp och andra längre. Man inser åter vidden av vad som händer när vindar på över 70 m/sek drabbar oss. Man undrar lite hur det var att vakna upp efter katastrofen för dom drabbade. Allt var säkert knäpp tyst och innan man börjar inse vad som hänt måste paniken vara total.
Även om vi redan innan gärna skänker pengar till behövande vid katastrofer i världen så ökade viljan ytterligare av att se detta.

Onsdagsmorgonen var lika fin som alla andra morgnar.
Förresten lite kul när man frågar här hur vädret skall bli imorgon. Då tittar dom konstigt på en och svarar: som idag!!! Som det var den självklaraste saken i världen. Alla har inte varit i Ystad en novemberdag.
Vi gled på genuan österut mot Beef Island som kanske skulle bli vårt mål idag.
På väg passerade vi Guana Island och såg att det fanns en strand som heter White Bay. Måste betyda något bra. Och det gjorde det. Kritvit strand med endast någon besökare. Ett paradis. Lite bad, lunch och drönarflygning sedan åkte ankaret upp och vi fortsatte österut.
Plötsligt plaskar det till rejält framför båten. Hinner inte se vad det var men det lät som ett rejält magplask. Annette var kvar ombord så hon var oskyldig. Nu kom det igen. Det såg ut som en Manta som hoppade. En meter över vattnet. Men kan det verkligen vara möjligt. Då hoppade den igen. Jovisst var det en Manta. Vit undersida och svart på ovansidan. Magiskt. Snabbt som fasen skulle vi hitta kamerorna men då hade han hoppat klart för denna gång. Dock en häftig syn. Såg ut som den ville flyga men det gick ju sådär. Vem vill inte kunna flyga föresten….
Vi trodde att målet var Trellis Beach men där låg mest gamla vrak från orkanen så det kändes bara olustigt. Vi la oss på boj utanför Marina Cay istället. Mycket strömt och blåsigt. Det var skönt med en frisk fläkt i värmen. Båten snurrade dock ett antal 360 då vind och ström kämpade om vem som var starkast. Kul för oss som fick nya vyer att se på under kvällen.

Vid lunch hade vi fått nog av detta vuxendagis på en paradisstrand så vi seglade österut och stötte på en liten ö, Sandy Cay. Vi var bara tvungna att gå iland. Helt klart hade Irma brassat på och rivit sönder korallrevet så det vimlade av koraller på stranden. Knäckta palmer och träd låg lite här och där i skogen. Trots förödelsen, en riktig pärla. Cast away känsla på detta.
Natten fick bli på boj vid Sandy Spit med middag på Foxys filial på östkanten. 1 kyckling, 1 ribs och 2 öl till priset av 850 kr. Vi hade vid det här laget lärt oss att använda AC hela natten för en god natts sömn. Natten är varm och fuktig. Ungefär samma temperatur på dagen som på natten. 28-30 grader. Dessutom ligger båten i ett vattenbad på drygt 29 grader. Självklart blir det grymt varmt i båten. Det blir som sagt till att köra generator och AC hela natten framöver.
Vi väljer att inte ens fundera på vad dieselpriset ligger på.

Vi hade bestämt att på tisdagsmorgonen puttra runt hörnet till White Bay och stranden där Soggy Dollar ligger. Också ett coolt kultställe som man bara måste besöka. Viken har ingen brygga utan om man vill komma till strandbaren var det till att simma. Men blöta sedlar som följd. Därav namnet Soggy Dollar Bar. Vi kom dit vid 8 och fixade frukost helt övertygade över att det skulle vara lugnt och stilla då. Men icke. Turistbåtar kom med amerikanska turister. Möjligen även andra turister men det var jänkarna som hördes. 10-15 i varje gjorde att kön vid baren snabbt blev lång. Efter frukost simmade vi in och satte oss i strandbrynet och njöt. Vit mjuk sand, reggaemusik, och ett go beachkänsla. Folk stod i vattnet med sina nyinköpta Painkillers som Soggy Dollars signaturdrink heter. Vi rycktes med och ställde oss i kön och köpte varsin. Drygt hälften rom, is och blandade juicer. Och riven muskot på toppen. Riktigt gott, lite för starkt och alldeles för tidigt på dagen för en järngrogg.
Dock visade det sig att vi som vanligt låg efter. Jänkarna hade troligtvis någon typ av tävling. Man staplade sina Painkillermuggar och tog selfies och visade sina kompisar hur många PK man hade klämt. Fräckt om man är 15 men vi snackar klart vuxna människor nu.
Vi tyckte det var roligare att vi  kom på bild med båten på Soggy Dollars webcam.
Pinsamt ja, men på ett annat sätt….

Vilken morgon.
Stilla, varmt och som tiden står still.
Vi började dagen med att lägga oss vid en boj vid The Indians, några klippor som absolut liknar ett antal indianfjädrar som sticker upp ur havet. Detta skulle vara ett bra snorkelställe. Med fickorna fulla med brödbitar snorklade vi oss fram till klipporna och vi blev verkligen inte besvikna. Som ett akvarium helt klart. Vet inte hur klart vattnet skall vara här egentligen och man är ju ganska bortskämd med vattnet i Kroatien som är det klaraste vi snorklat i. Möjligen är det alla förstörda koraller som grumlar vattnet en aning. Men vi skall inte klaga. Mycket bra snorkling. På väg tillbaka kunde vi se en skugga mellan skroven. Det var en ganska stor firre som låg och glodde. Inte speciellt söt med underbett och tydlig tandrad. Eftersom jag vet att vattnet förstorar upplevelsen av ett föremål med ca 25 % så fisken var väl 2 meter, netto. Eller inte….
Hur som helst kom vi upp ur vattnet och satte segel norrut mot Jost van Dyke. Härlig men långsam segling i svag vind. Ganska enkelt att planera då det nästan alltid blåser östligt här.
Vi hade planerat att gå till Great Harbour eftersom det ofta kom dyningar på natten i White Bay där Soggy Dollar ligger. Det var många bojar lediga så det var bara att välja och vraka. Såklart struligt att bestämma sig. Som att komma till IKEA och det är många lediga platser men vilken är egentligen BÄST.
Hittade tillslut en mycket fin, vit boj till det facila priset av $30. Det blev en sväng på den underbara vita stranden och därefter en obligatorisk drink på Foxys. Förmodligen ett flumställe som blivit kult och sen slagit över till hard core business. Helt galen butik med tröjor, hoodies och kepsar.

Efter en taxitur från Beef Island som flygplatsen ligger på med en chaffis med kepsen på sniskan var vi äntligen på Navigares bas i BVI. Möttes av en fantastisk personal. Underbara leenden och vänliga människor. Det blev lite handlande på Rite-Way som var ett stort varuhus i Tortola. Därefter lite mat och god natt.
Imorgon skall vi checka in båten och få ge oss iväg.
Det blev lite stödköp på Bobbys i marinan innan vi fick en grundlig check-in av Lon. Han gick mer grundligt igenom båten än någon tidigare gjort. Han visade oss saker som vi faktiskt inte tänkte på på vår egen båt. Mycket bra. Därefter blev det genomgång av ”alla” öarna i BVI. Vart vi skulle åka och vad vi skulle låta bli. Var vi kunde tanka vatten mm, mm.
Äntligen kunde vi kasta loss. Eller inte. Nej personal från basen tog ut båten och körde oss till en kaj så vi lätt skulle ta oss ur hamnen på egen hand. Dom kanske ansåg att dom hade haft nog med katastrofer på ett tag utan att riskera att vi ramponerade grannbåtarna.
Vi tuffade till Norman Island. Hittade en boj och njöt i solen. Fan, vad bra vi har det.
Vi låg i samma vik som den legendariska Willy-T. Någon typ av skepp som blivit en bar. Jäklar vilket liv det var och klockan var tre på eftermiddagen. Båten var helt nerlusade av jänkare som hade fått in tidernas ”skott”. Dom shottade och vrålade i kör. Märkliga fåglar dom där. En och en eller i par är dom tämligen skygga men i grupp är dom helt galna. Men dom var ju ganska kul att se på. Dom gick på dealen att få en låtsastatuering på båda skinkorna med Willy-T´s logga i utbyte mot en Fireball. Bra deal. Lets make America great again.
På kvällen testade vi grillen ombord och skepparen lyckades bränna stekarna även om det värsta gick att skrapa bort. Dock kul med grill ombord.
En drink i soffan i mörkret, amerikanarnas skrik i bakgrunden, en vacker stjärnhimmel och en underbar fru tillsammans på semester.
Vad kan man mer begära…

Efter några underbara dagar på Saint Marten var det dags att flyga vidare till BVI och Tortola.
Saint Marten var helt fantastiskt. Vet egentligen inte vilka förväntningar vi hade på ön. Tanken var att vi bara skulle landa från hösten och jobben hemma. Njuta och anpassa oss lite tidsmässigt också såklart även om det bara är 5 timmar vi snackar om.
Hotellet, LTC Hotel partenaire Le temps des Cerises Jeans låg på norra, franska sidan. Vi var överens om att alltid ha en lapp med hotellets namn då namnet var helt omöjligt att uttala, åtminstone för oss. Det var ett familjeägt hotell med en underbar atmosfär. Det låg lite skabbigt där renoveringarna efter Irma har kommit olika långt om man skall uttrycka det diplomatiskt. Man ser ju tydligt orkanens härjningar och det lär ta lång tid innan allt är sig någorlunda likt. Man kallar inte Irma för Irma utan bara the Hurricane. Innebär väl att allt annat var bara bekymmer men Irma var verkligen orkanen med stort O.  Man kan bara ana att en del haft försäkringar och andra inte. Tufft men man ser inget spår av ledsamhet eller att man ser sig som offer. Bara underbara leende och en öppen attityd.
Hotellet var ett boutique-hotell, vad det nu är. I min värld är det ett litet välskött hotell som låg direkt vid stranden med kanonrestaurang och bar. Det finns inte många rum och allt var helt nyrenoverat, såklart.
Familjen hade renoverat det och återinvigde det precis lagom till Irma slog till och nu två år efter slog man upp portarna igen. Kan klart rekommenderas.
Vi han med att hyra fyrhjuling och körde runt ön. Vackert och intressant att se ön på detta sätt. Innebar att vi körde en sväng in i Holland också. Philipsburg är centralorten i holländska delen. Och självklart var vi tvungna att stå vid landningsbanan vid Princess Julianas flygplats för att kolla flygplanen som kommer som det känns, några meter över huvudet när dom landar.
Tyvärr så blev det nästan tre timmars försening och väntan på en överfull, trång och varm flygplats. Det tar både på humöret och plånboken. Men vi har ju semester….

Det började snart bli dags att förbereda oss för resan till Karibien. Några dagar  iSaint Marten och sedan 2 veckors segling bland öarna i British Virgin Island. En resa som vi verkligen längtat efter. Att få komma iväg från mörkret, regnet och blåsten i november skulle verkligen göra oss gott. Vi kände oss båda ganska slitna med mycket på jobbet. Annette hade kämpat ett tag med en grym förkylning och jag led sviterna efter omställningen sen införande av vintertid för någon vecka sen.
Det var bara det här med packningen, vår i särklass sämsta gren. Denna gång skulle dock vi ta god tid på oss. Plocka fram alla prylar och kläder i god tid vi skall ha med oss på resan. Värdera och plocka bort och lägga till. För en gångs skull hoppades vi kunna stänga väskan utan att hoppa på den, riskera böter vid incheckningen eller inse när vi kommer hem att vi bara använt hälften av kläderna eller prylarna.
Men nej då. Vi började ju såklart packa dagen innan och dessutom ganska sent på kvällen. Annette hade orsakat hål i hyllorna på apoteket då hon alltid insisterar på att vi skall ha ett fullt fungerande fältsjukhus när vi reser bort. Jag däremot har en hel del teknik som bara måste vara med. Bara laddkablarna till tekniken väger väl några kilo. Dessutom skall vi få plats med lite kläder. Och min älsklingskudde såklart. En kudde som är hög, fast och fin och som vi det här laget har rest jorden runt, minst en gång. Vi inser snart att vi har problem som vanligt. Vi packar, väger, packar upp, packar om och väger igen. Jag fick ringa till flygbolaget Liat på Saint Marten då det var oklart på biljetten om det var 20 eller 23 kg som gällde på anslutningsflyget mellan Saint Marten och Turtola. Det var 23 kg, som tur var.
Efter mycket om och men så var vi hyggligt klara och vi litade på att vår våg visade för mycket och att vågen på Kastrup var den förlåtande typen. Helt slut och irriterade bar vi ut väskorna i bilen så vi inte skulle frestas att krångla mer med packningen. Därefter var det till att försöka sova några timmar. 02:15 skulle klockan ringa då vi måste vara på Kastrup kl 4.
Elias hade vänligheten att stiga upp mitt i natten och köra oss till flygplatsen. En hjälte.
Väl inne i avgångshallen drabbas vi av skammen. Såklart var det en del flygskam men även bagageskam. Kommer vi klara vågen eller vad kommer hända? Hur dyrt kommer det bli denna gång?
Men, vi klarade oss. På väg mot security hör vi skratten från personalen som sitter och scannar bagaget när dom gissar vad vi skall göra. Öppna en läkarstation i Afrika eller möjligen en serverhall på någon liten ö.
Vi gick ombord på planet som skulle ta oss till Saint Marten eller Sint Maarten. En mellanlandning i Paris och sedan 8-9 timmar innan vi var framme.
Ganska slitna men förväntansfulla väntade vi länge och väl på våra väskor innan dom slutligen dök upp. Det skulle ju inte förvåna oss om vår älskade packning kommit på villovägar. Men, dom kom till slut.
Vi tog en taxi till hotellet som skulle ligga på franska sidan av ön. En go gubbe som gärna berättade om både det ena och det andra. Man skall tex absolut testa både gin men även whisky blandat med kokossaft. Låter aningen knepigt men vi kommer att testa.
Det var en sorglig syn att se spåren efter orkanen Irma som 2017 fullkomligt våldtog öarna i Karibien. Master stack upp ur vattnet, krossade båtar och hus vittnade om katastrofens omfattning. Man har fixat mycket men det tar lång tid innan spåren är borta.
I området där vårt hotell ligger är det närmast en krigszon. Många hotell är övergivna men det pågår arbete överallt.
Ägaren på vårt hotell berättade att man färdigställde hotellet precis lagom innan Irma kom och nu fick man göra jobbet igen.
Vi tog en karibisk öl, Carib och lullade ner till stranden och njöt i solnedgången hyggligt rubbade av tidsskillnaden….