Vi fick faktiskt en plats där vi kunde i kunde inta vår delikata lunch. Bestående av varsin hamburgare, 2 Carib och varsin påse chips. Man hade inte fries utan man serverade en påse chips istället. Märkligt, men vi var hungriga så detta fick duga.
Priset för kalaset var ca 450 kr. Har för länge sen gett upp vad saker kostar mot vad de är värda här i Karibien så det var bara att hacka i sig.
Vi fick ta något billigt som dessert. 200 kr för två painkillers för att runda av resan.
Om en timme skall planet gå mot Paris, kanske. Tavlorna fungerade inte och mycket var oklart på denna lilla flygplats.

Idag börjar vi vår hemresa. Supernöjda men avundsjuka på resten av gänget som stannar i värmen en vecka till. Dom flyger till Saint Martin och njuter lite till.
Blandat lite snopna och spända när vi såg vårt plan som skulle ta oss från Turtola till Saint Martin där vi skall byta till flyget till Paris. Ett litet plan med campingstolar. Lika bekvämt som i vår Piper Pa-28 i Sövde. Startade med ett vrål och alla såg faktiskt lite skeptiska ut. Vi passerade flera av öarna vi besökt och kunde bara njuta av utsikten. Älskar verkligen att flyga. Helst små plan.
Plötsligt flög vi in i ett squall, med turbulens och kraftigt regn. Då inser jag från min plats att dörren inte är tät och det rinner vatten på golvet. Man kunde se marken genom springan in dörren. Kändes ju inte helt ok.
Efter knappt en timme var vi i Saint Marten och nu fick vi gå igenom säkerhets- och passkontroller igen. Mycket folk som trängdes och det vi hoppades på nu var att få någonstans att sitta och käka något.

Det blev plötsligt eftermiddag och det var dags att åka tillbaka till basen. Som jag skrivit många gånger så är det för mig ångestladdat att på sista fredagen inse att det är över för denna gång och det är bara att packa ihop och resa hem. Vi fick koll på att macken av någon skum anledning skulle stänga kl 16 så vi fick vara på plats senast 15:30 annars hann vi inte tanka. Så vår smarta plan var att gå in till macken redan vid 14-15 och sedan gå ut igen för att ta några sista dopp. Dom där man tar med sig i vinter, du vet.
Sagt och gjort. Vi tuffade in så vi landade vid macken strax efter 14 och hoppades att proceduren tankning skulle gå fort. När vi kom fram inser vi att mackkillen är på vift. Dom är ju grymt noga med att hjälpa till med tilläggning och hur och var man skall lägga till så det var lite märkligt att macken var tom. Det låg dock en norsk katamaran på samma kaj så dom kunde väl ta vara tampar så vi kunde lägga till. Men ack nej. Ende mannen ombord var en norrman som verkade kommit med bussen i morse. Han bara stirrade på oss med tom blick. Som en norsk skidåkare som just brutit staven. Han reagerade inte förrän jag väckte honom ur dvalan. Motvilligt masade han sig ner på kajen och tog emot tamparna. Det blåst ganska rejält så det var skönt att få hjälp från land. Det visade sig att skepparen ombord på norskkattan var en trevlig snubbe som kände halva handbollsystad. Dom skulle vara ute i tre månader och utforska ”alla” karibiska öarna i vinter. Lite avundsjuk letade jag upp mackkillen som hade varit på kontoret och fått betalt för dieseln för kunden före oss.
Efter tankning blev jag också hänvisad till kontoret några hundra meter bort för att betala. När jag kommer ut därifrån är Moana borta från Macken. Ok ett myteri sista dan, kul.
Men det visade sig att Navigares gäng hade helt sonika tagit båt och besättning och lagt till på båtens plats i marinan. Och vi som skulle ut en vända till. Tog ett snack med Navigare men det var lättare sagt än gjort att gå ut igen. Har man kommit till macken så är chartern slut resonerade man. Det var en varm dag så det var lite svettigt att hänga ombord men det gick. Vi hade ju AC´n på max.
Sista middagen tillsammans blev på marinans restaurang.

Åter en härlig morgon.
Helt stilla vilket det inte brukar vara. Oftast en vind på 4-5 m/sek på natten. Det blev några dopp innan frukost och därefter släppte vi bojen.
Vi gled sakta ut ur viken då plötsligt en stor skugga dök upp på vår babordssida. Trodde det var en stor sten men det var en manta som simmade just under vattenytan. Den var verkligen stor. Åtminstone för någon som aldrig sett en manta på nära håll. Såg tydligt dom hornformade fenorna när den passerade. Vi vände för att kanske skulle kunna få en glimt till men det enda vi såg var dess svallvågor. Mäktigt.
Idag är sista dagen till sjöss så ville njuta ända in i kaklet. Vi gick sakta runt ön och in i Deadmans Bay. Enligt sägnen så lämnade kapten Svartskägg 12 av sina besättningsmän på en liten ö av någon anledning. Ön fick senare namnet Dead mans chest. Han lämnade dom där med endast ett antal flaskor med rom. När dom sedan nyktrat till kom dom på att simma dom 600 meter för att komma till en strand på Peters Island. Detta misslyckades och alla drunknade. Dom flöt iland på en fantastiskt vacker strand som fick namnet Dead mans Bay. Där skulle vi lägga oss och bara chilla. Tyvärr möttes vi av stora skyltar att stranden var stängd och man fick inte gå iland. Tydliga spår av Irma även om man jobbade hårt för att återställa. Vi kunde ana att åtminstone en resort var på väg att öppna.
Vi tuffade istället vidare till Cooper Island. Där som var fullt igår. På håll såg det mycket trevligt ut med några fina resorter. Man skrev även på nätet att man ofta kunde se sköldpaddor men även att man skall se upp med småhajar. Vad manas då med småhajar. Under 5 meter?
Redan på väg in till bojarna såg vi sköldpaddor. Ovanligt stora som majestätiskt gled förbi båten. Vid ett tillfälle såg vi också en haj som simmade under sköldpaddan. En liten haj. Kanske 1 meter.
Det blev en härlig dag i viken men det blev även ett besök iland på resorten. Verkligen fint. Och goda Painkillers hade dom…

Videosnutt från Cooper Island.

Åter en härlig morgon.
Helt stilla vilket det inte brukar vara. Oftast en vind på 4-5 m/sek på natten. Det blev några dopp innan frukost och därefter släppte vi bojen.
Vi gled sakta ut ur viken då plötsligt en stor skugga dök upp på vår babordssida. Trodde det var en stor sten men det var en manta som simmade just under vattenytan. Den var verkligen stor. Åtminstone för någon som aldrig sett en manta på nära håll. Såg tydligt dom hornformade fenorna när den passerade. Vi vände för att kanske skulle kunna få en glimt till men det enda vi såg var dess svallvågor. Mäktigt.
Idag är sista dagen till sjöss så ville njuta ända in i kaklet. Vi gick sakta runt ön och in i Deadmans Bay. Enligt sägnen så lämnade kapten Svartskägg 12 av sina besättningsmän på en liten ö av någon anledning. Ön fick senare namnet Dead mans chest. Han lämnade dom där med endast ett antal flaskor med rom. När dom sedan nyktrat till kom dom på att simma dom 600 meter för att komma till en strand på Peters Island. Detta misslyckades och alla drunknade. Dom flöt iland på en fantastiskt vacker strand som fick namnet Dead mans Bay. Där skulle vi lägga oss och bara chilla. Tyvärr möttes vi av stora skyltar att stranden var stängd och man fick inte gå iland. Tydliga spår av Irma även om man jobbade hårt för att återställa. Vi kunde ana att åtminstone en resort var på väg att öppna.
Vi tuffade istället vidare till Cooper Island. Där som var fullt igår. På håll såg det mycket trevligt ut med några fina resorter. Man skrev även på nätet att man ofta kunde se sköldpaddor men även att man skall se upp med småhajar. Vad manas då med småhajar. Under 5 meter?
Redan på väg in till bojarna såg vi sköldpaddor. Ovanligt stora som majestätiskt gled förbi båten. Vid ett tillfälle såg vi också en haj som simmade under sköldpaddan. En liten haj. Kanske 1 meter.

Nu var det grön flagg så vi tog en boj och tog oss iland. Dock hittade vi ingen ingång till trailen så vi tog en drink i värmen och simmade ut till Moana, vår båt igen. Sjukt mycket folk som stirrade omkring så detta kunde vi vara utan. Vi har Ales stenar, Kullaberg och Stens Huvud i Skåne som är minst lika imponerande.
Vi drog oss till Peters Island då alla bojarna vid Coopers Island var upptagna. Som vanligt god men dyr mat.
Kaptenen kan inte låta bli att inse att dessa underbara veckor snart är slut. Surar och kan inte riktigt leva i nuet. Måste träna på det.
Lite surr i kvällsvinden och sedan gonatt.

En god natts sömn i svala hytter till AC´ns musik.
Idag skall vi stanna till vid The Indians för att snorkla lite.
Vi gjorde det förra veckan men väl värt en repris.

Efter lunch satte vi segel och drog söderut. Planen var att gå till Norman Island. Lite kryssande blev det men tillslut hamnade vi på en boj nära restaurangen på Norman. Vi sjösatte dingen för att ta en Painkiller innan solen går ner på Willy-T´s. En barbåt med många festglada jänkare, mest. Galet ställe.
Länk till Willy-T. 
Bilden fick bli en morgonbild då kvällsbilden var lite otydlig.....
Middag blev det på Pirates Bight. Såg inte mycket ut för världen men rysligt god mat och härlig miljö. Och goa drinkar hade dom…

Upp tidigt.
Solen började klättra upp över bergen på Tortola medan vi släppte bojen och gled in i nästa vik. Vi skulle lägga oss i White Bay och besöka Soggy Dollar Bar.
Vi hade en underbar förmiddag och lunch med båten på första parkett och vi i stolarna till höger i bild.

Det blev en varm natt.
Generatorn stannade efter bara några sekunder så vi fick inte igång AC´n. Efter en koll i filtret visade det sig att det var fullt av sjögräs och förmodligen var insuget till kylvattnet till generatorn igensatt så det blev till att sova utan AC. Här snackar vi i-landsproblem. Vi har aldrig haft AC ombord men nu vill vi inte vara utan den. Sorgligt…
Vi släppte bojen efter frukost och stävade mellan båtarna i den nu fulla viken. Alla bojar var nu upptagna så Anegada är nog ett måste för alla i BVI.
Idag skulle vi gå till Jost Van Dyke. En tripp på nästan 30 NM. En härlig segling som även denna dag gav fisk. En ny barracuda som släpptes i igen. Vi skulle gå till Cane Garden Bay på västra Tortola, där vi skulle få hjälp av Navigares personal för att få igång generatorn.
Vi passade på att fylla på vatten i väntan på servicekillen. Plötsligt kom han. En riktig rastakille som sjöng och var hur cool som helst. Han skulle försöka rensa rören så vi kunde få kyla igen ombord. Han skickade ner mig under båten för att rensa utifrån och han satt i hytten och jobbade därifrån. Plötsligt tittar jag ner i det klara vattnet och då simmar en stor Barracuda under mig. Och då menar jag stor. Försökte lugna mig och jobba vidare medan jag i ögonvrån kollade vad firren höll på med. Plötsligt var den borta. Både bra och dåligt. Lurpassade han bakom kölen eller var han verkligen borta?
Tillslut fick vi bort ”proppen” och vi fick sval luft ombord igen. Inatt skall det sovas.
Vi shoppade lite på Bobbys i land och därefter seglade vi till Great Harbour på Jost Van Dyke där legendariska Foxys ligger. Det blev några Painkillers innan kojen kallade.
Länk till Foxys!

Väcktes av en skönsjungande besättning som grattade på födelsedagen. Underbart att bli serverad champagne direkt på morgonen.
Härligt att fira sin födelsedag i denna miljö med underbara vänner, även om man denna dag saknade resten av familjen.
Det blev till att softa hela dagen för att på kvällen åka in till Potters Bar och Lobster house för middag.
Det blev hummer, Anegadas specialitet. Varsin rejäl hummer, grillad med smör och tillbehör. Och några Painkillers såklart.

Vi gled in till Anegada genom den utmärkta leden. Det var rev på båda sidor så det var bäst att hålla sig innanför prickarna. Vi är ju vana med djupt vatten i medelhavet men här gäller det att ha koll.
Vi kom ganska tidigt så vi fick en boj ganska nära stranden. Ibland är det bra och ibland är det värdelöst att ligga nära land. Bra kan det vara rent logistiskt med nära till strand och restauranger men sämre med tanke på mygg som blir fler ju närmre land man kommer. Det kan också vara skönt att ligga längre ut om det är nattklubbar som gasar på till 5 på morgonen om man nu hade tänkt sig sova.
Men måttligt med mygg och tyst och skönt så vi låg bra där.
VI tog dingen till den fina stranden några hundra meter bort och bara njöt av en milsvid, folktom strand. Och detta turkosa vatten. Magiskt.
Det blev middag ombord i den varma brisen innan kojen kallade.

Idag skulle vi segla till Anegada. Denna korallö som ligger en bit norrut. En tur på 17 NM. En härlig vind från öst innebar att kaptenen blir nöjd med lite go segling. Johan slängde i kroken och hoppades på fisk och det var precis vads som hände. Plötsligt högg det och upp kommer en vacker, silverfärgad Barracuda. Med rejäla tänder som man inte ville komma i närheten av. Kan väl ana att firren var utanför sin komfortzon så han skulle nog inte tveka att använda dom om han kom åt.
Men Johan är en van fiskare som lätt håvade in, avlivade och rensade fisken för kommande middag.

Alla vaknade hyggligt tidigt. Det tar tid att ställa om klockan i kroppen. Solen var på väg upp bakom ett enormt kryssningsfartyg som förmodligen kommit och lagt sig i ytterhamnen under kvällen eller natten. Det blev frukost och därefter kastade vi loss. Planen var att gå norrut för att ligga i Leverick Bay på norra Virgin Gorda. Ett bra ställe för att på söndagen gå mot Anegada.
Väl framme vid The Baths visade det sig att vinden vridit mot nordost och gjorde att man inte kunde komma in från båten till klipporna. Man hade hissat röd flagg och då är det no-no att ens försöka. Vi gled sakta norrut och imponerades över dom gigantiska stenblocken men även dom fina och till synes orörda stränderna. Vi tuffade norrut och hittade en boj utanför Spanish Town där vi beslöt oss för lite bad och Fireball, vår ankarsup på denna tur. Kändes som en bra idé till en början men verkligheten kom ifatt oss efterhand.
Vi tog dingen in till marinan där vi på håll såg att det stod rader av katamaraner som skadats i Irma. Man hade en stor kran och varv i hamnen så det var väl ett bra ställe att reparera båtarna. Sorgligt att se dessa fina båtar med brutna master och hål o skroven. Försäkringsbolagen måste ha det tufft att reda ut alla skador. Det stod också några båtar som varvet hade fixat och som väntade på nya ägare alternativt att bli hämtade av sin nuvarande ägare. I och för sig bra med nya arbetstillfällen men sorgligt att se.
Det blev lunch vid Dog Islands. Några öde öar som vi nästan fick ha för oss själv. Dom som kom gick ganska omgående, oklart varför. :-)
Kvällen och natten tillbringades på Leverick Bay med middag iland. Gott men dyrt.

Natten bjöd på en lite gungigare upplevelse. Uppståndelsen efter tonfisken gjorde nog att vi inte tänkte på vilken boj vi valde för natten. Vi tog den som låg närmast restaurangen istället för att lägga oss i lä. Idag skall Åsa, Johan, Tomas och Nettan komma. Det skall bli skitkul. Vi räknade med att även dom skulle vara försenade så vi tog det lite lugnt från Peters Island och kryssade sakta mot Road Town. Vi skulle handla, fixa till båten och tanka både diesel och vatten.
Plötslig stod dom bara ombord. Många glada skratt och historier under kvällen.
Kaptenen ombord redogjorde även planerna för veckan
Imorgon drar vi till Virgin Gorda och The Baths. En massa stenbumlingar som skall vara lite speciella och tydligen något man inte skall missa.

Vi hade bestämt oss för att gå till Peters Island idag.
Vi satte segel och släppte ut ett nytt drag i en eventuell förhoppning av att få napp. Efter bara en halvtimme högg det. Den gjorde precis vad man läst och sett. Den drog sig ner i djupet för att komma undan. Men han visste inte vem som fanns i andra änden av fiskelinan. Det blev full aktivitet ombord innan vi kunde landa detta praktexemplar av tonfisk.
I viken rensades den med en kniv vass som en smörkniv. In i kylen för vidare behandling längre fram.

Annette hade lite synpunkter och frågor kring mitt inköp av rom i Trellis Bay.

Morgonen var som alla andra morgnar. Sol och klar himmel. Igår kväll kom en kille som hete Aragon eller liknande och ville sälja grönsaker, frukt etc. Han förklarade att allt vi köpte i affärer eller åtminstone till 99 % importerades från USA. Ganska förvånande då man känner att det borde kunna odlas frukt och grönt överallt. Klimatet känns ju perfekt. Han sa att det gick att ta sig med båten ända in till kajen om vi ville och handla på morgonen. Vi tog beslut om att göra så. Det var i samma vik som vi var inne och vände. Där vi blev av med vårt trollingfiskedrag då vi glömt att vi hade det på släp. Trellis Beach eller Bay heter den.
Inte fasen gick det att lägg till vid någon brygga. Inte heller såg vi röken av någon Aragon. Han hade nog tagit sovmorgon. Men vi tog i alla fall en promenad längs stranden. Det var med tystnad vi passerade alla vrak som låg uppkastade på stranden. En del 10 meter upp och andra längre. Man inser åter vidden av vad som händer när vindar på över 70 m/sek drabbar oss. Man undrar lite hur det var att vakna upp efter katastrofen för dom drabbade. Allt var säkert knäpp tyst och innan man börjar inse vad som hänt måste paniken vara total.
Även om vi redan innan gärna skänker pengar till behövande vid katastrofer i världen så ökade viljan ytterligare av att se detta.

Onsdagsmorgonen var lika fin som alla andra morgnar.
Förresten lite kul när man frågar här hur vädret skall bli imorgon. Då tittar dom konstigt på en och svarar: som idag!!! Som det var den självklaraste saken i världen. Alla har inte varit i Ystad en novemberdag.
Vi gled på genuan österut mot Beef Island som kanske skulle bli vårt mål idag.
På väg passerade vi Guana Island och såg att det fanns en strand som heter White Bay. Måste betyda något bra. Och det gjorde det. Kritvit strand med endast någon besökare. Ett paradis. Lite bad, lunch och drönarflygning sedan åkte ankaret upp och vi fortsatte österut.
Plötsligt plaskar det till rejält framför båten. Hinner inte se vad det var men det lät som ett rejält magplask. Annette var kvar ombord så hon var oskyldig. Nu kom det igen. Det såg ut som en Manta som hoppade. En meter över vattnet. Men kan det verkligen vara möjligt. Då hoppade den igen. Jovisst var det en Manta. Vit undersida och svart på ovansidan. Magiskt. Snabbt som fasen skulle vi hitta kamerorna men då hade han hoppat klart för denna gång. Dock en häftig syn. Såg ut som den ville flyga men det gick ju sådär. Vem vill inte kunna flyga föresten….
Vi trodde att målet var Trellis Beach men där låg mest gamla vrak från orkanen så det kändes bara olustigt. Vi la oss på boj utanför Marina Cay istället. Mycket strömt och blåsigt. Det var skönt med en frisk fläkt i värmen. Båten snurrade dock ett antal 360 då vind och ström kämpade om vem som var starkast. Kul för oss som fick nya vyer att se på under kvällen.

Vid lunch hade vi fått nog av detta vuxendagis på en paradisstrand så vi seglade österut och stötte på en liten ö, Sandy Cay. Vi var bara tvungna att gå iland. Helt klart hade Irma brassat på och rivit sönder korallrevet så det vimlade av koraller på stranden. Knäckta palmer och träd låg lite här och där i skogen. Trots förödelsen, en riktig pärla. Cast away känsla på detta.
Natten fick bli på boj vid Sandy Spit med middag på Foxys filial på östkanten. 1 kyckling, 1 ribs och 2 öl till priset av 850 kr. Vi hade vid det här laget lärt oss att använda AC hela natten för en god natts sömn. Natten är varm och fuktig. Ungefär samma temperatur på dagen som på natten. 28-30 grader. Dessutom ligger båten i ett vattenbad på drygt 29 grader. Självklart blir det grymt varmt i båten. Det blir som sagt till att köra generator och AC hela natten framöver.
Vi väljer att inte ens fundera på vad dieselpriset ligger på.

Vi hade bestämt att på tisdagsmorgonen puttra runt hörnet till White Bay och stranden där Soggy Dollar ligger. Också ett coolt kultställe som man bara måste besöka. Viken har ingen brygga utan om man vill komma till strandbaren var det till att simma. Men blöta sedlar som följd. Därav namnet Soggy Dollar Bar. Vi kom dit vid 8 och fixade frukost helt övertygade över att det skulle vara lugnt och stilla då. Men icke. Turistbåtar kom med amerikanska turister. Möjligen även andra turister men det var jänkarna som hördes. 10-15 i varje gjorde att kön vid baren snabbt blev lång. Efter frukost simmade vi in och satte oss i strandbrynet och njöt. Vit mjuk sand, reggaemusik, och ett go beachkänsla. Folk stod i vattnet med sina nyinköpta Painkillers som Soggy Dollars signaturdrink heter. Vi rycktes med och ställde oss i kön och köpte varsin. Drygt hälften rom, is och blandade juicer. Och riven muskot på toppen. Riktigt gott, lite för starkt och alldeles för tidigt på dagen för en järngrogg.
Dock visade det sig att vi som vanligt låg efter. Jänkarna hade troligtvis någon typ av tävling. Man staplade sina Painkillermuggar och tog selfies och visade sina kompisar hur många PK man hade klämt. Fräckt om man är 15 men vi snackar klart vuxna människor nu.
Vi tyckte det var roligare att vi  kom på bild med båten på Soggy Dollars webcam.
Pinsamt ja, men på ett annat sätt….

Vilken morgon.
Stilla, varmt och som tiden står still.
Vi började dagen med att lägga oss vid en boj vid The Indians, några klippor som absolut liknar ett antal indianfjädrar som sticker upp ur havet. Detta skulle vara ett bra snorkelställe. Med fickorna fulla med brödbitar snorklade vi oss fram till klipporna och vi blev verkligen inte besvikna. Som ett akvarium helt klart. Vet inte hur klart vattnet skall vara här egentligen och man är ju ganska bortskämd med vattnet i Kroatien som är det klaraste vi snorklat i. Möjligen är det alla förstörda koraller som grumlar vattnet en aning. Men vi skall inte klaga. Mycket bra snorkling. På väg tillbaka kunde vi se en skugga mellan skroven. Det var en ganska stor firre som låg och glodde. Inte speciellt söt med underbett och tydlig tandrad. Eftersom jag vet att vattnet förstorar upplevelsen av ett föremål med ca 25 % så fisken var väl 2 meter, netto. Eller inte….
Hur som helst kom vi upp ur vattnet och satte segel norrut mot Jost van Dyke. Härlig men långsam segling i svag vind. Ganska enkelt att planera då det nästan alltid blåser östligt här.
Vi hade planerat att gå till Great Harbour eftersom det ofta kom dyningar på natten i White Bay där Soggy Dollar ligger. Det var många bojar lediga så det var bara att välja och vraka. Såklart struligt att bestämma sig. Som att komma till IKEA och det är många lediga platser men vilken är egentligen BÄST.
Hittade tillslut en mycket fin, vit boj till det facila priset av $30. Det blev en sväng på den underbara vita stranden och därefter en obligatorisk drink på Foxys. Förmodligen ett flumställe som blivit kult och sen slagit över till hard core business. Helt galen butik med tröjor, hoodies och kepsar.

Efter en taxitur från Beef Island som flygplatsen ligger på med en chaffis med kepsen på sniskan var vi äntligen på Navigares bas i BVI. Möttes av en fantastisk personal. Underbara leenden och vänliga människor. Det blev lite handlande på Rite-Way som var ett stort varuhus i Tortola. Därefter lite mat och god natt.
Imorgon skall vi checka in båten och få ge oss iväg.
Det blev lite stödköp på Bobbys i marinan innan vi fick en grundlig check-in av Lon. Han gick mer grundligt igenom båten än någon tidigare gjort. Han visade oss saker som vi faktiskt inte tänkte på på vår egen båt. Mycket bra. Därefter blev det genomgång av ”alla” öarna i BVI. Vart vi skulle åka och vad vi skulle låta bli. Var vi kunde tanka vatten mm, mm.
Äntligen kunde vi kasta loss. Eller inte. Nej personal från basen tog ut båten och körde oss till en kaj så vi lätt skulle ta oss ur hamnen på egen hand. Dom kanske ansåg att dom hade haft nog med katastrofer på ett tag utan att riskera att vi ramponerade grannbåtarna.
Vi tuffade till Norman Island. Hittade en boj och njöt i solen. Fan, vad bra vi har det.
Vi låg i samma vik som den legendariska Willy-T. Någon typ av skepp som blivit en bar. Jäklar vilket liv det var och klockan var tre på eftermiddagen. Båten var helt nerlusade av jänkare som hade fått in tidernas ”skott”. Dom shottade och vrålade i kör. Märkliga fåglar dom där. En och en eller i par är dom tämligen skygga men i grupp är dom helt galna. Men dom var ju ganska kul att se på. Dom gick på dealen att få en låtsastatuering på båda skinkorna med Willy-T´s logga i utbyte mot en Fireball. Bra deal. Lets make America great again.
På kvällen testade vi grillen ombord och skepparen lyckades bränna stekarna även om det värsta gick att skrapa bort. Dock kul med grill ombord.
En drink i soffan i mörkret, amerikanarnas skrik i bakgrunden, en vacker stjärnhimmel och en underbar fru tillsammans på semester.
Vad kan man mer begära…

Efter några underbara dagar på Saint Marten var det dags att flyga vidare till BVI och Tortola.
Saint Marten var helt fantastiskt. Vet egentligen inte vilka förväntningar vi hade på ön. Tanken var att vi bara skulle landa från hösten och jobben hemma. Njuta och anpassa oss lite tidsmässigt också såklart även om det bara är 5 timmar vi snackar om.
Hotellet, LTC Hotel partenaire Le temps des Cerises Jeans låg på norra, franska sidan. Vi var överens om att alltid ha en lapp med hotellets namn då namnet var helt omöjligt att uttala, åtminstone för oss. Det var ett familjeägt hotell med en underbar atmosfär. Det låg lite skabbigt där renoveringarna efter Irma har kommit olika långt om man skall uttrycka det diplomatiskt. Man ser ju tydligt orkanens härjningar och det lär ta lång tid innan allt är sig någorlunda likt. Man kallar inte Irma för Irma utan bara the Hurricane. Innebär väl att allt annat var bara bekymmer men Irma var verkligen orkanen med stort O.  Man kan bara ana att en del haft försäkringar och andra inte. Tufft men man ser inget spår av ledsamhet eller att man ser sig som offer. Bara underbara leende och en öppen attityd.
Hotellet var ett boutique-hotell, vad det nu är. I min värld är det ett litet välskött hotell som låg direkt vid stranden med kanonrestaurang och bar. Det finns inte många rum och allt var helt nyrenoverat, såklart.
Familjen hade renoverat det och återinvigde det precis lagom till Irma slog till och nu två år efter slog man upp portarna igen. Kan klart rekommenderas.
Vi han med att hyra fyrhjuling och körde runt ön. Vackert och intressant att se ön på detta sätt. Innebar att vi körde en sväng in i Holland också. Philipsburg är centralorten i holländska delen. Och självklart var vi tvungna att stå vid landningsbanan vid Princess Julianas flygplats för att kolla flygplanen som kommer som det känns, några meter över huvudet när dom landar.
Tyvärr så blev det nästan tre timmars försening och väntan på en överfull, trång och varm flygplats. Det tar både på humöret och plånboken. Men vi har ju semester….

Det började snart bli dags att förbereda oss för resan till Karibien. Några dagar  iSaint Marten och sedan 2 veckors segling bland öarna i British Virgin Island. En resa som vi verkligen längtat efter. Att få komma iväg från mörkret, regnet och blåsten i november skulle verkligen göra oss gott. Vi kände oss båda ganska slitna med mycket på jobbet. Annette hade kämpat ett tag med en grym förkylning och jag led sviterna efter omställningen sen införande av vintertid för någon vecka sen.
Det var bara det här med packningen, vår i särklass sämsta gren. Denna gång skulle dock vi ta god tid på oss. Plocka fram alla prylar och kläder i god tid vi skall ha med oss på resan. Värdera och plocka bort och lägga till. För en gångs skull hoppades vi kunna stänga väskan utan att hoppa på den, riskera böter vid incheckningen eller inse när vi kommer hem att vi bara använt hälften av kläderna eller prylarna.
Men nej då. Vi började ju såklart packa dagen innan och dessutom ganska sent på kvällen. Annette hade orsakat hål i hyllorna på apoteket då hon alltid insisterar på att vi skall ha ett fullt fungerande fältsjukhus när vi reser bort. Jag däremot har en hel del teknik som bara måste vara med. Bara laddkablarna till tekniken väger väl några kilo. Dessutom skall vi få plats med lite kläder. Och min älsklingskudde såklart. En kudde som är hög, fast och fin och som vi det här laget har rest jorden runt, minst en gång. Vi inser snart att vi har problem som vanligt. Vi packar, väger, packar upp, packar om och väger igen. Jag fick ringa till flygbolaget Liat på Saint Marten då det var oklart på biljetten om det var 20 eller 23 kg som gällde på anslutningsflyget mellan Saint Marten och Turtola. Det var 23 kg, som tur var.
Efter mycket om och men så var vi hyggligt klara och vi litade på att vår våg visade för mycket och att vågen på Kastrup var den förlåtande typen. Helt slut och irriterade bar vi ut väskorna i bilen så vi inte skulle frestas att krångla mer med packningen. Därefter var det till att försöka sova några timmar. 02:15 skulle klockan ringa då vi måste vara på Kastrup kl 4.
Elias hade vänligheten att stiga upp mitt i natten och köra oss till flygplatsen. En hjälte.
Väl inne i avgångshallen drabbas vi av skammen. Såklart var det en del flygskam men även bagageskam. Kommer vi klara vågen eller vad kommer hända? Hur dyrt kommer det bli denna gång?
Men, vi klarade oss. På väg mot security hör vi skratten från personalen som sitter och scannar bagaget när dom gissar vad vi skall göra. Öppna en läkarstation i Afrika eller möjligen en serverhall på någon liten ö.
Vi gick ombord på planet som skulle ta oss till Saint Marten eller Sint Maarten. En mellanlandning i Paris och sedan 8-9 timmar innan vi var framme.
Ganska slitna men förväntansfulla väntade vi länge och väl på våra väskor innan dom slutligen dök upp. Det skulle ju inte förvåna oss om vår älskade packning kommit på villovägar. Men, dom kom till slut.
Vi tog en taxi till hotellet som skulle ligga på franska sidan av ön. En go gubbe som gärna berättade om både det ena och det andra. Man skall tex absolut testa både gin men även whisky blandat med kokossaft. Låter aningen knepigt men vi kommer att testa.
Det var en sorglig syn att se spåren efter orkanen Irma som 2017 fullkomligt våldtog öarna i Karibien. Master stack upp ur vattnet, krossade båtar och hus vittnade om katastrofens omfattning. Man har fixat mycket men det tar lång tid innan spåren är borta.
I området där vårt hotell ligger är det närmast en krigszon. Många hotell är övergivna men det pågår arbete överallt.
Ägaren på vårt hotell berättade att man färdigställde hotellet precis lagom innan Irma kom och nu fick man göra jobbet igen.
Vi tog en karibisk öl, Carib och lullade ner till stranden och njöt i solnedgången hyggligt rubbade av tidsskillnaden….

Idag skulle vi inte långt. Vi vill inte komma för nära Seget idag för vi vill njuta ute bland öarna lite till.
Tuffade ur viken i Zlarin och gick lite planlöst ut mot Zirje, Kakan eller Kaprije. Vi visste inte riktigt men i det hör området fick det bli idag. Lovade Annette en mysig vik för bad och lunch lite senare. När vi passerade söder om Kaprije såg jag den. En liten ö eller grynna. Här måste vi ju bara stanna till. Vi släppte ankaret och bara njöt. Det kändes som om man hamnat i en rondell på en hårt trafikerad led. Det kom båtar från alla håll. Verkligen ett ställe att kolla in båtar. Annette gick iland på den lilla ön. Hon är nog den första personen som landstigit på denna lilla ö, någonsin. Åtminstone idag.
Det blev lite drönarflyg för att dokumentera den historiska landstigningen..

Kunde inte låta bli i vanlig ordning att flyga lite drönare på morgonen. Kan förstå att det är tjatigt med mina drönarbilder men det är så kul och ger ett bra perspektiv lite så här från ovan. Har alltid gillat vyn och det är väl därför jag också tog flygcert en gång i tiden. Vill alltid sitta på A eller F när vi är ute och flyger reguljärt för jag vill kolla ut och orientera mig.
Det bor väl en Nils Holgersson i mig. År man en liten påg från Skåne så....
Hur som helst blev det lite dramatiskt vid dagens första flygtur. Noterade att det swishade fåglar runt drönaren. Dom kom sakta närmre och närmre. Antingen var det en attack eller så var dom nyfikna eller kanske tom ville para sig. Inte bevandrad i fåglarnas värld men tror det var svalor.
Vi klarade dock oss helskinnade ner igen.

Åter en magisk morgon. Nu helt vindstilla och varmt. Frukost och sedan släppte vi bojen. Gled runt Zirjes sydspets och ankrade upp för bad och senare lunch. På eftermiddagen hade det kommit lite vind så vi kunde segla en stund igen. Målet för dagen är Zlarin. Ca 12 NM bort. Egentligen 8 men vi (jag) ville inte gå raka vägen dit. En skön eftermiddagssegling. Det var grymt varmt när vi kom i lä i viken i Zlarin så vi ville inte lägga oss vid kaj. Bojarna tyckte vi låg långt ut så vi droppade helt enkelt ankaret vid badstranden istället. Där låg vi kanon. Vinden svalkade och vi hade bara en minuts dingeresa till kajen.
Vi fick tips om en restaurang som heter Prslika. Inte lätt att uttala men maten var nog det bästa vi fått hittills. Dock var dom lite underbemannade så väntan blev lite lång.
Vi köpte lite glass med oss ut till båten vilket passade utmärkt till sängfösaren i nätet. Gott att höra allt jidder från andra båtar och barer från lite håll.

En blåsig natt visade det sig. Vi märkte inte mycket av det då vi som sagt låg bra på insidan av bryggan. Värre nog för de tre båtar som hade vinden och sjön i sidan. Men ibland har man tur och ibland inte….
Det blev som vanligt en power-walk på morgonen. Vi var tvungna att komplettera lite i kylen visade det sig. Kontanterna hade också tagit slut så det blev till att råna en bankomat.
Åter till båten var det fortfarande 12-15 m/sek vind. Varmt och skönt trots blåsten. Efter frukost ville i verkligen inte ligga här längre så vi släppte förtöjningarna och gled ur viken. Vi planerade att gå till stället som turistbåtarna gått förra året för att kolla delfinerna. Vi var antagligen för sena på dagen eller så letade vi på fel ställe. Inte fan såg vi några delfiner…
Vi satte genuan och seglade bort till en vik på Murter som heter Uvala Slanica. En myllrande strand med massor av folk. Vi hade ju legat för boj och ankare några nätter så vi kunde gott få se lite folk.
Droppade ankaret och käkade lunch och bara njöt i solen. Plötsligt dyker en norsk familj upp vid båten och undrar vad vi svenskar gör här. Frågade försynt om dom kunde få hoppa från båten. Självklart skall dom hoppa från båten. Underbara ungar som tyckte det var skitkul med båthopp.
Fortfarande en härlig vind så vi satte segel och siktade på Zirje. En ö lite söderut. Åter en kanonsegling i bra vind gjorde att man njöt till 1000 ombord. Vi gick in i viken Tratinska. Fortfarande lite ovana med bojar så undrade vi vad en boj med en pinne är. Kan den vara ur bruk eller upptagen?
Nåväl hittade vi en boj till slut. Bojgubben försäkrade att detta var den mest säkra bojen i hela Kroatien. Kunde ta två båtar. Dubbelt så stora som vår.
Lite softande i nätet (alltså inte internätet då) innan det var dags att sjösätta dingen för att ge oss land och söka föda. Det fanns två restauranger i närheten varav den ena blev totalt nedskriven på MySea. Vi valde då den andra, Julie. Lite svårt att hitta då den låg några hundra meter från dingekajen. Efter en stunds letande hittade vi en i princip tom restaurang. Vi hann väl precis sätta oss när dom två sällskapen gick, och vi blev helt ensamma.
Trots vi då borde blivit 100 % uppmärksammade så funkade inte detta riktigt. Maten kom så sakteliga in och var sådär. Och ganska dyrt belv det också...
Kan väl rekommendera att inte gå till Julie och det inte finns tecken på en uppryckning.
Kvällen avslutades dock på bästa sätt med att njuta av fullmåne och en magisk stjärnhimmel..

Det blev en promenix runt stan och halvön innan det blev för varmt.  Frukost vid boj och därefter kastade vi loss och gled ur viken.
Som planerat fortsatte vi norrut. Efter en stund kom vinden. Som den ju alltid gör vid 9-11. En behaglig segling upp till Kaprije och Kakan för lunch. Snålade lite och ville inte betala för boj bara för att ligga en timme för lunch utan gick 200 meter bort till ankarplats och turkost vatten. Fick funka det med.
Vi slappade ett par timmar innan vi tog beslut om att segla vidare till Murter. Vi har varit där flera gånger och trivs i den lilla stan.
En härlig segling i 9-10 m/sek. Landade in på bryggan på restaurang Fabro. Man påstår att man ligger ”gratis” här för 100 kuna om man äter på deras restaurang. Låter ju vettigt.
Det visade sig att vi inte ätit så dyrt någon kväll som här. Jag älskar verkligen att bli lurad. Men maten var bra så vad fasen. Vi blev nog inte lurade, eller?  Vi är ju inte här för att det är så jäkla billigt eller för att spara pengar.
Det blåste friskt när vi kom och fortsatte så hela kvällen. Vi låg kanonbra för att beskåda en större motoryacht som skulle lägga till sent på kvällen. Stark sidovind på mellan 10-15 och lite strulig (tysk) besättning gav en hygglig underhållning efter maten. Allt gick bra och alla inblandade drog sig tillbaka i sina båtar.

Idag var det grått och regnigt när vi drog undan gardinerna på hotellet. En väldig ovanlig känsla i juli att det regnar. Kan inte påminna mig att det gjort det från morgonen under alla somrar vi varit i Kroatien. Vi blev visserligen lugnade när vi kollade prognosen och kl 17 skulle det spricka upp igen. Inte fel att köra och fixa inköp etc inför en veckas segling och slippa stickande värme. Den kan vi ta sen.
Vi landade i Seget vid lunchtid och parkerade på en av bakgatorna runt hamnen. Vi har fått veta att det råder nån typ av parkeringsanarki i Seget. Ägaren av Marina Baotic är tydligen en fiffig kille som kan/vill tjäna pengar ”i alla ändar”. Man kan inte lasta av sina väskor utan man måste parkera på parkeringen vid entrén. Kostar 79 Kuna eller 120 sek för en timme om det är en måndag till torsdag. Vilket det såklart aldrig är. Idag kostar det 150 sek för en timme. Värre än i storstan hemma.
Vi fick reda på att vi skulle få vår båt kl 14 så det blev full fart till Kaufland och sedan sedvanlig lunch på Barba. Bilen parkerades på en gratisparkering som vår vän Goran hade hittat. Kungligt…
När allt var inpackat och klart så softade vi en stund tillsammans med Lars och Lena Unger på deras fina båt. Ett glas vitt innan incheck på Amalia II. Ny spännande båt för oss. Lagoon 40, 2019. Efterföljare till vår Lagoon 400.
Det visade sig att vår båt för dagen låg jämsides med My Elfri III med en spansk besättning. Dom fick ett förmaningstal om att dom skulle vara rädda om vår båt och det lät som om dom visste vad dom gjorde så det kändes skönt. Dock var det värre med våra grannar på vår babordssida. Det verkade vid första anblicken vara ett gäng rappare från Bronx som nu skulle ut med Yacht Week. Bländvita leenden, grova guldkedjor och volymen på musiken som gör att man lätt begriper att Navigare byter högtalare efter varje Yacht week. Snackade även en stund med deras kanadensiske skeppare som utgick ifrån att denna vecka kommer bli en utmaning även för honom. Och han lovade att han hade varit med förr.
Nej detta funkar inte. Vi drar så fort vi kan. Solen var på väg ner när vi äntligen kunde kasta loss efter check-in på den nya båten. Dom har mycket att göra en lördag på Navigare med drygt 100 båtar som skall ut varje lördag så man får ha lite tålamod. Iofs den ingrediens i mitt DNA som har lägst i proportion.
Vi lullade ur vår trånga kajplats med mooringlinor som gjorde att passagen inte var enkel. En liten touch på rappbåten gjorde att alla i besättningen vrålade precis om någon dragit ur sladden på deras förstärkare. Dom insåg snabbt att det inte var en missil som träffat deras båt utan bara paret Blomqvist som lämnade kajen. Åter bländvita leenden…
Första natten blev viken i Vinisce bara 6 NM från Seget. Ganska lagom för när vi droppade ankare så gjorde solen det med. En nästan full måne gjorde oss sällskap. Ett dopp i 25 gradigt vatten, ett glas vin i sittbrunnen och därefter god natt.
Söndag morgon.
Vi tog dingen in till byn för att handla lite smått. Det blev en kopp kaffe i den lugna byn också. Vi kom dessutom på att tanken till dingen var i princip tom Inte bra om vi vill ligga i vikar, på svaj eller boj. Någon mack fanns ju inte här så Annette charmade in sig hos en småbåtsuthyrare som sålde några liter till oss så vi klarar oss.
Frukost i solen och därefter tuffade vi norrut som bestämt. Ingen vind första timmen men sen kom den. 8 m/sek rakt i näsan. Men denna båt har självslående fock vilket såklart förenklade kryssandet. Det funkade alldeles utmärkt och helt klart kryssar L 40 bättre än L 400.
Många båtar på väg norrut så det gällde att vara vaken och hålla undan när det behövdes.
Målet för dagen var Primosten och vi skulle nog vara glada om vi kunde få en boj då det omöjligt går att klämma in en katamaran sent på dagen i juli. Mycket riktigt kändes det fullt så det blev en boj. Vi valde att Tripadvisor skulle bestämma restaurang för kvällen och vi hamnade på en bakgata, men så bra mat och härlig service.
Gostonica Varos kan rekommenderas när du besöker Primosten.

Romantische Straße, denna fina väg som går mellan vackra städer och omgivningar. Den är 35 mil vilket nog kan bli lite väl mastigt om man skall utforska allt. Vi körde 2-3 mil och stannade i en liten stad som heter Dinkelsbühl. Helt magiskt. En riktig pepparkaksstad med vackra hus och folkvimmel så det förslog. Dessutom en jättekyrka som inte riktigt passade in i denna lilla stan. Men pampig och vacker var den. Men nog med romantik nu. En av oss vill definitivt vidare.  Vi tog oss in i Österrike och besökte glasfabriken Riedel i Kufstein. Dock blev det inget köp denna gång. Dagens etapp slutade i en stad som heter Werfen. Några mil efter vi passerat Salzburg kändes det som det var dags att avrunda körande för idag. Även här var det god mat som serverades fram. Natten blev dessvärre lite körigare. Vi hade bokat in oss med kyrkan som närmsta granne. Hur orutinerat som helst. Klockfan ringde varje kvart och meddelade med all tydlighet att ”nicht schlafen, bitte”. 15 minuter är precis lagom för att somna om i det fall man får nattsömnen förstörd. Så vi var ganska slitna när vi steg upp och skulle dra vidare. Idag skulle vi verkligen köra in i Kroatien.
Bra vägar till gränsen till Slovenien men därefter blev det landsväg. Så det tog en stund. Lunch på slovenska landsbygden och sedan iväg igen. Vi hade bokat hotell på Pag där vi varit med båten förra året. Ett kargt och ogästvänligt landskap på ön men på något sätt trevligt. Som vanligt var vi misstänksamma till bokningsappens fina bilder på hotellet men vi blev verkligen nöjda med vad vi kom fram till.
Det blev en promenad in till stan för middag och en sängfösare.

Vi rullade som bokat på TT-Lines Nils Holgersson på måndagskvällen hyggligt laddade med förväntningar. Vi har ju inte kört i Europa på ett antal år och nu kändes det kul att återuppleva detta.  Inte så mycket sunkiga vägkrogar längs Autobahn men helheten ändå.
Vi hade lite passat bokat skippers buffé och jag hade lite löjligt och ogenomtänkt bokat hytt med utsikt. Helt onödiga pengar för att titta ut på ett svart Östersjön efter maten och möjligen någon minut innan frukost. Att man dessutom skall till Medelhavet och världens bästa utsikt hjälpte liksom inte.
Vi hamnade i en grupp tyska pensionärer i bufféträsket. Dels så åt och drack dom så vi trodde inte det skulle räcka till oss. Har man köpt en buffébiljett så skall det fan i mig ätas och drickas. Övertygad att någon Fritz, Wolfgang och Helga hade magknip på natten. Dessutom är dom lite lustiga för när det kom ett meddelande på radion så började man på tyska. Då stannade allt upp på PRO´s tyska bord. Man la ner besticken och lyssnade koncentrerat.  När det sen skulle repeteras på svenska och engelska var det full aktivitet på gamlingarna som tjoade och skålade och sket fullständigt om vi hörde vad meddelandet gick ut på. Man skulle ha brukat allvar på tyskalektionerna i skolan så hade man varit med i matchen.
Efter en god natts sömn var det dags att rulla av båten. Allt flöt på tills killen som skötte köerna tog sig för pannan och vrålade. Innan alla hade rullat av var det en tysk bil med husvagn som kom körande upp på rampen mot all trafik. Han hade verkligen brått att lämna fäderneslandet för att utforska Sverige. Han fick en skarp reprimand och vända på bildäck och köra ner i kön igen.
Vi valde att ta vägen förbi Berlin då många menar att denna väg är bättre och snabbare så det fick bli så.
Planen för dagen var att övernatta i närheten av Nürnberg. En nätt dagsetapp på 85 mil. Innan det var dags att leta boende så MÅSTE vi bara till Adidas outlet strax norr om Nürnberg. Ett nedslag på ett par timmar och några tusenlappar fattigare var vi väl klädda för höstens kommande träningar.
Nästa uppdrag var att hitta Romantische Straße. En väg som ALLA snackar om som man MÅSTE åka på. Föredrar iofs Autobahn som förkortar tysklandsäventyret betydligt. Efter lite köer och felkörningar så hittade vi tillslut vägen. Vackert måste jag nog tillstå.
Vi checkade in på Hotel Post i den lilla stan Schillingsfürst. Ett litet trevligt hotell mitt i korsningen in stan. God mat och en kall tysk öl fick avsluta denna första dag innan vi såg solen går ner i fjärran.
Det som störde bilden var en vissen gran men man kan ju inte få allt.

2019 var året då vi inte skulle till Medelhavet i juli och segla. Vi har haft några goa veckor i maj och till hösten längtar vi till att segla i Karibien. Då är det ju rimligt att stanna hemma i Sverige och fira semester där. Det gick ganska hyggligt hela våren då vi planerade lite lätt vad vi skall hitta på i sommar. Kanske hyra en husbil och kolla in vårt eget land för en gångs skull. Sedan 2001 har vi varit och seglat i medelhavet åtminstone 2 veckor varje år. Ibland upp mot 6-7 veckor. Inser ju helt klart att vi har tappat det. Inte rimligt att vi nördat ner oss i seglingens värld på detta sätt. Inte så att seglingen i sig är det viktigaste utan det är kombon med nya platser varje dag, alltid bra väder, varma o goa bad, god mat, härliga människor, bra vin etc, etc.
Det var väl i slutet av maj som ändå tanken kom upp. Skulle vi ändå inte kolla om det kunde bli en ”short notice”. Det handlar om att man kan segla sin egen båt i det fall den skulle vara ledig. Man kan även segla någon annans båt. Reglerna säger att man en vecka innan kan boka upp sig för short notice. Vi började jaga Navigare åtminstone 6 veckor innan det var aktuellt. Sjukt…
Idag fick vi då koll på att en ny Lagoon 40, 2019 är ledig från 13 juli så den bokade vi. Lite kul då det är bekanta till oss som äger båten men dessvärre inte lyckats segla henne än. Dock seglade dom My Elfri III i april som short notice. Det skall bli kul att kolla in hur efterföljaren på vår Lagoon 400 är. Både att bo och segla.
Lite nytt är det ändå på agendan. Vi tänker köra ner till Kroatien. Inte sträckköra som var normalt förr, utan verkligen ta det lugnt och njuta av resan. Vi rullar på TT-Line i Trelleborg imorgon kväll och därefter vet vi inget förrän vi skall checka in på båten på lördag 13 juli.

Söndag och vilodag!
Molnen låg tunga och det stänkte lite lätt. Vi sjösatte dingen och tuffade in för att handla lite på Konzum. Jag föreslog att vi skulle stanna till hos vår catamarangranne med dansk flag och kolla om dom behövde ha nåt i affären. Med två små barn och i detta blåsiga och regniga väder hade jag inte varit bekväm och sätta dom i dingen,då hade jag själv uppskattat om nån knackade på, men deras dinge var borta. 
Ytterst i hamnen låg lillasyster MyElfri II, konstigt men kul när vi dyker upp på samma ställe. Ganska kul att vi kan följa henne på vår AIS, ett transpondersystem som gör det möjligt att följa båtar, deras rörelse, identitet, etc.
Vi hinner bara fästa dingen så öppnar hela himlen sig och det bara vräker ner och det blåser upp rejält. Det blev en snabb tur in i affären och handla det vi behövde. Hade tänkt en längre utflykt på ön men vi vågade inte lämna vår båt för länge utan uppsikt. Inte så kul att komma tillbaka och ankaret släppt. Vi kunde se på skärmen hur båten hade rört sig och hur ankaret sitter. 50 m kätting och det satt fast bra på botten, men man vet ju aldrig. Vi har en kompis vars ankare hade släppt och båten glidit iväg och det vill man inte vara med om.
Det blev en lugn dag med nya korsord och böcker. Vi hade tänkt oss en middag på kvällen i gamla stan men när det fortsatte att vräka ner kändes det mest bekvämt att stanna kvar i båten. Vi har ju mat, värme och varandra så det går ju ingen nöd på oss precis.
Måndag.
Idag var planen att vi skulle segla till Vela Luka, på samma ö, men en större hamn och om det skulle fortsätta regna kanske vi skulle hyra en bil. 
Inga stora vågor men vinden i nacken, så upp med code-zero. Jag brukar sällan bli sjösjuk men kände att det kröp på. Jag botade det med att lägga mig på soffan och blunda och lyssna på ett kapitel på ljudboken. Jag somnade till och vaknade när Bengt satte fendrar och hamn i sikte. En stor envis segelbåt försökte gasa på och köra om oss men tji fick han. Det såg fullt ut i hamnen på kajen men en del bojar som man kan förankra i. Där fanns en enda plats på kajen mitt i smeten där vi kunde ligga långsides. Vi siktade på den och hoppades få lov att ligga där. Vi hade inte haft landström och tankat vatten på några dagar så vi ville helst ligga vid kaj. Hamnkaptenen kom och det var ok och vi betalade nöjt 500kuna= 750 kr för den perfekta platsen. Det såg ganska roligt ut med vår båt som är 12x7 m ligger bland alla fiskebåtar. Har ett dåligt minne från denna hamn då vi för några år sedan blev tvungna att åka till sjukhuset efter jag blivit stucken av en sjöborre i foten när jag snorklade. 
En promenad i stan och lite rekande efter en bra restaurang för kvällen. Vi satte oss på en bar och kollade på när fler båtar kom in och försökte finna en plats att ligga på. 
Vi konstaterade att det gäller att gå upp i tid om man ska få en bra plats i hamn för kvällen. 
Nu hade solen tittat fram och en det blev en härlig em i sittbrunnen med en kall GT. 
På kvällen en go middag och en liden glass som dessert på stans bästa glasshak som råkade ligga framför vår båt! 

Efter regn kommer solsken
Vi låg inblåsta ett dygn på Kolocep, en liten ö utanför Dubrovnik. Det var till att lösa korsord och lyssna på ljudbok. Inga restauranger öppna förutom hotellet och där fick bara hotellets gäster äta. 
Fru Blomqvist hade som tur var kyckling i frysen så det blev en god kycklinggryta med ris som trollades fram. 
Helt plötsligt vällde det in en massa små segelbåtar som sökte skydd, förmodligen en segeltävling. Då var det skönt att sitta inne i värmen och kolla på. 
Imorgon fredag skulle det bli bättre väder så då måste vi ta oss in i Aci marinan i Dubrovnik, handla och tanka vatten. 
Vår tank rymmer 600 l vatten och det har räckt till oss i fem dagar. 
En supertrevlig kille från Navigare, basemangern Alem fixade så vi fick ligga gratis vid kajen i stora hamnen. 
Med full tank med vatten och kylskåp proppat med mat släppte vi tamparna och gled ut mot nya äventyr. Solen stekte från en molnfri himmel och tanken var att vi skulle segla till Mljet och naturreservatet igen. Jag hade haft mailkontakt med den trevlige mannen som gav oss nybakt chokladkaka, bröd och citroner förra veckan när vi var där. Så himla vackert där och med hans mat och service i toppklass gör att man gärna vill återvända. 
Vi fick en fin vind och det var skönt och bara ligga i nätet och lyssna på ljudbok. På varje tur vi är iväg vill vi försöka hitta nya ställe, så när vi passerade ön Sipan bestämde vi oss för att titta lite närmare om viken längst in var mysig och där hittade vi verkligen en pärla. Några få restauranger, en liten market och några kajplatser med el och vatten, som ett kinderägg. Allt inbäddat i grönska och höga palmer. Här måste vi stanna! 
Middag i solnedgången på en restaurang som serverade den godaste grillade fisk vi någonsin ätit. Hit återkommer vi gärna fler gånger. När solen ramlat ner blev det en go kopp kaffe på båten och på kajen hördes de högljudda gubbarna som spelade boule.
Nästa morgon vaknar vi till ännu en dag med sol och klarblå himmel. Dessa veckor har det varit varannandagsväder med kyligare och sämre väder än vad vi är vana vid från tidigare år. Kroaterna säger att dom inte haft så kylig vår på länge. 
Idag blåste det knappt,så upp med codezero, det segel vi använder när vinden kommer rakt och snett bakifrån. 
Finns inget skönare än när man bara rör sig sakta fram, inget motorljud, bara ljudet av vågsvall. 
Ingen stress. Vi har ett mål men får se när vi kommer fram. 
Ett nytt oväder skulle dra förbi med stark vind i morgon och då är det lite roligare med en större hamn om man ska bli inblåst ett dygn. Det fick bli Korcula, en större ö där det finns möjligheter att roa sig i dåligt väder. 
Vi blev granne med en likadan katamaran som oss, med dansk flagg och en annan segelbåt med finsk flag, lite roligt!
På kvällen letade vi upp den mysiga terasskrogen vi åt på i fjor höst när vi var här med paren Hagenkötter & Pontho. Blev serverade av en trevlig kypare som varit handbollsspelare och mycket väl kände till både Lukas Nilsson och Kim Andersson. Kul!
Ett glas vin i sittbrunnen och lite FaceTime med goa vänner fick sätta punkt för denna mysiga lördagkväll.

Tvära kast!
Jag vaknade av att ett nytt stort fartyg kom och la till bredvid oss. Ett kryssningsfartyg från TUI.
Fick lite egentid med en go kopp kaffe och bara sitta och titta på när allt vaknar i hamnen. Alla fina färger med allt det gröna som möter den knallblå himlen, alla röda hustak och den friska luften blandat med dofter från nybakat från bagerierna. Helt magiskt! 
Innan frukost tog vi oss in på grönsaksmarknaden. Frukt, grönsaker, nötter och blommor ligger upplagda som konstverk. Vilken kommers! Vem skulle få oss som kund?
Idag skulle vi ta oss till Tivat som ligger i början av Kotorbukten. Vi skulle kolla in den kända lilla ön 
" Our Lady of the rocks"som byggts av människan med hjälp av sjunkande skepp fyllda med stenar. Låter intressant!
Vi hade tänkt oss att ligga kvar i Tivat denna natt eftersom det skulle bli sämre väder i morgon med mycket vind, men vid lunch var det så molnigt så vi ändrade planen. Bättre att klarera ut idag från Montenegro och ta oss tillbaka till den mysiga lilla hamnen i Cavtat. Där ligger vi skyddade i morgon när det ska bli sämre väder. 
När vi kommer ut ur bukten och runt hörnan är det plötsligt molnfritt och klarblå himmel igen. Alla molnen ligger över bergen. 
Vi parkerade oss i nätet med var sin ljudbok och solen värmde skönt. Två delfiner ville visa sig och hoppade upp framför båten. 
Efter några timmar droppade vi ankaret i Cavtat och vi kunde njuta av solen och härligt myller av människor på kajen. 
Säg den lycka som varar! 
En båt med portpoliser dyker upp och konstaterar att vi kommit från Montenegro och inte klarerat in båten. Vi tänkte göra det i morgon eftersom det var så sent på eftermiddagen och förmodligen stängt. (Detta borde vi ju kollat och inte likt oss)
Dom ville ha in oss vid kajen där vi skulle få vidare information. Egentligen skulle vi fått böter men om vi tog oss till Dubrovnik direkt och fixade med tullen där,skulle det lösa sig. 
Snacka om ändrade planer! Det fick bli kvällssegling i vacker solnedgång. 
Efter ett segt pappersarbete hos en överförfriskad hamnkapten, kunde vi utan böter med godkända papper leta upp en vik att övernatta i.
Det blev en lång dag med ett brett innehåll och nya erfarenheter. 
Imorgon ser vi fram emot nya äventyr.

Vaknade tidigt av att det vibrerade och brummade i vattnet. Jag gick upp och tittade och det var ett stort kryssningsfartyg som tuffade förbi vår båt.. 
Nu var jag vaken men skippern som somnade redan 21.30 igår sover som en stock. 
Vi sover som bäst när vi ligger på svaj med ankare. Inga förtöjningar eller fendrar som gnager mot någon brygga. Vi tar gärna dingen in till kaj och går och käkar, men sedan är det lika skönt att åka tillbaka till båten och på avstånd se när staden tystnar. 
Vi båda jobbar med människor och mycket ljud så lugnet och tystnaden betyder mycket. När väl skipper, Bengt vaknar efter 11 h sömn och solen har gått upp äter vi en go frukost. Vi planerar att segla längst in i Kotorbukten. Vi tänkte även bestiga berget och kolla in borgen från 1400- talet som vi läst om. Det blev en härlig härlig tur i bukten som påminner om de norska fjordarna med höga berg i olika gröna nyanser. Längst in i Kotorbukten vid kajen ser vi kryssningsfartyget som väckte mig på morgonen. Vi bestämmer oss för att återigen droppa ankaret i stället för att gå in i hamnen. Efter en stadig lunch på båten tar vi dingen in och kollar in gamla stan. Vi ger oss upp de 1350 trapporna till borgen ihop med en massa stirriga fransoser och hattbeklädda japaner med selfiepinnar som ska fotas på varje avsats. 
En glass i solen fick bli belöningen när vi kommit ner. Eftermiddagssol på båten och en go middag på kvällen i gamla stan.
PS
Den lille båten i mitten av dom tre små är My Elfri III.

Efter besök hos tullen och polisen var vi redo att ge oss iväg. Fortfarande svag vind så att äta frukost på vägen skulle funka. 
Väl utanför hamn så började gunget. Gammal sjö med vågor från alla håll och rak motvind, alltså inga segel som hade stabiliserat det. Fick i oss lite frukost och satte kurs mot Montenegro. 
Jag hade laddat med korsord och tidningar på paddan så det var att parkera sig i soffan. Skönt att kunna sitta inne när det småregnar och genom fönstret syns meterhöga vågor. 
Tycker lite synd om våra norska båtgrannar som idag seglar enskrovsbåt i detta väder. 
Efter 20NM är vi framme och då ska vi hitta tull och polis så vi kan klarera in oss i landet. Vi kunde till slut med en vind som tryckte in oss lägga till vid en hög stenkaj. Bengt skulle fixa papperna och jag vakta båten och fixa lunch. Under tiden jag håller på ser jag en segelbåt komma mot oss och jag går ut och erbjuder min hjälp att ta emot och fästa deras tampar. Jag ser att de har problem men skepparn bara tittar på mig och säger att det inte behövs.
Det slutar med att dom får gå ut och göra om det. Lika gott när dom underskattade min hjälp tänkte jag. 
Vi firade ankomsten till Montenegro med en något sen lunch med prsut och lite goda ostar. 
Eftersom det är så tidigt på säsongen och vädret inte är till sin fördel så kändes det ganska ödsligt när vi gled genom bukten. Häftigt med alla grönklädda berg runt om oss och små hus upptända. 
Vi var ganska trötta efter en hel dag ute till sjöss och bestämde oss för att bara droppa ankaret och inte gå in i någon hamn. 
Vi orkade inte heller sjösätta dingen och ta oss in och leta upp en restaurang, så det fick bli kylskåpsrens. Lite levande ljus och Johan Glans Youtube-klipp fick avsluta denna måndagkväll.

Då var det dags för våra gäster att mönstra av för denna gång. Vädret hade blivit bättre så dom passade på att göra gamla stan i Dubrovnik innan flyget skulle gå.
Vi fixade lite med båten, handlade lite på Konzum och gav oss sakta iväg mot Cavtat. Hamnen i Kroatien där man checkar ur landet. Vi passerad gamla stan på vägen och gled med cod-zero sakta söderut. En härlig dag i solen. Vi slukade snabbt dom 12 NM och gled in i bukten med den lilla staden. Där låg en båt redan från Navigare som visade sig vara ett gäng goa norrmän. Vi la oss på samma kaj. Lite ovanligt i Kroatien men det var ankare som gällde. Kul att få tillbaka detta sätt att lägga till. Gick kanon och vi fick lite hjälp av de norska sjömännen med tamparna i land.
Det blev lunch på första bästa ställe precis intill båten.
En liten sväng på stan sedan chillande i nätet. Vilken härlig liten by, Cavtat. Hade en förutfattad mening att det skulle vara en tråkig tullhamn men hade helt fel.
Nu kom en liten kalldusch. Man ville ha 1100 Kuna eller 1650 sek. Löjligt är nog rätt ord.
Middag på helt fel ställe. Vi hade inte gjort läxan utan hamnade på vinden på ett ställe med en praktikant till servitör som var supernervös att vi inte skulle vara nöjda. Lite jobbigt både för oss och honom. Han kommer bli en superkypare vad det lider.
Vi gick därefter en sväng på stan och inser att vi skulle gått till andra änden av kajen. Mycket trevliga krogar där.
Vi drog oss tillbaka med var sin sängfösare i sittbrunnen och kollade hamnlivet.

Vi kastade loss efter frukost. Idag skall vi gå till Dubrovnik och imorgon åker Genarparna hem. Tänk vad tiden bara rusar på.
Det friskade i rejält när vi kom ur viken så vi satte segel direkt. Vinden verkade komma från rätt håll så det skulle bli segla av. Härligt.
Det blev en skön halvvind in bland öarna utanför Dubrovnik. Alla njöt ombord och ingen reagerade på att det både gungade och blåste. Ibland upp mot 10 m/sek.
Sakta men säkert dog vinden och vred också så det blev rak motvind. Så det fick bli till att bränna diesel den sista biten in till ACI-marinan där vi hade bokat plats.
Vi bunkrade upp med diesel och fick via VHF koll på var vi skulle ligga. En bra bit in den trånga hamnen såklart. Det gick bra och alla överlevde. Strax efter öppnade himlen sig och regnet bara vräkte ner så den planerade turen till gamla stan ställdes in. Det blev till att hålla oss ombord och middag intogs även den på ACI-restaurangen. Lite snopet men så fick det bli.
Lite kul dock att vi fick syn på My Elfri II som nu har sin hemmahamn i Dubrovnik.
Här blev det toppnotering gällande hamnavgift. 1396 Kuna eller 2177 sek. Inte konstigt Kroatien tappat 30 % av sina chartergäster.

Paret i Okuklije slutar inte att leverera.
På morgonen fick vi nybakt frukostbröd, chokladkaka och ett knippe citroner.
Bara sådär.....

Idag blåser det till lite. Vi tuffade på i motvind på ca 10 m/sek. Det blev lite skumpig och blött men humöret ombord var det inget fel på. Efter en stund satte vi segel och kryssade längs Miljet. Det blev en härlig seglats med bra fart. Vi fick dessutom syn på ett gäng delfiner som följde oss på lite avstånd. Skepparen myste och hoppades på att det aldrig skulle ta slut. Men det gör det ju. Vi skall ner till ett ställe som heter Okuklije på Mljets norrsida. En liten mysig vik som vi besökt ett antal gånger. Ett mysigt par har en brygga långt in i viken där man ligger gratis om man äter på deras restaurang. Ett vettigt arrangemang. Deras dilemma är att vid deras kaj är det ganska grunt så det får bli katamaraner som kan lägga sig där. En viss begränsning för parets affärer. Vi lägger oss gärna där då det ligger mysigt långt in i viken. Fick ta en bild från förra besöket. 
Väl mottagna av paret som fixade både en extra lång landgång, el och skickade även över en handskriven meny. Dessutom kom det nybakat till kaffet. Härligt….
Middagen smakade kanon och dessutom till klart humant pris.
Lite eftersurr ombord och sedan gonatt. Imorgon skall vi mot Dubrovnik.

När alla hade torkat (läs slutat frysa) styrde vi vidare mot Korcula som är dagens mål. Marco Polos påstådda födelsestad. Marco Polo var en salt kille som upplevde en hel del under sin tid. Det finns bla en filmatisering på Netflix som är värd att se.
Man känner inte igen ACI-marinan i Korcula såhär i försäsong. Ganska glest i hamnen.
Vi hade lite problem med värmaren på babords sida och elvinschen behövde lite reservdelar och omsorg. Navigares jourtelefon är gott att ha och dom skulle skicka servicekille. Han kom verkligen också på utsatt tid. Vinschen fixades snabbt men det blev lite mer funderande kring värmaren. Hans självförtroende visade att han visste precis vad han höll på med men hans agerade och frågor sa något  helt annat. Men som av en händelse kickade han igång värmaren och det blev varmt på våra gästers sida. Lite osäker på om han bara hade en jäkla tur tackade jag för hjälpen och hoppades att värmaren även skulle starta imorgon.
Gänget hade redan satt sig till bords på muren men jag kom ifatt.
Nytt rekord för resan hittils angående hamnavgift som info för seglande läsare i Kroatien. 1030 Kuna eller ca 1600 sek. Löjligt är det ord man kommer på….

Alla hade sovit gott och vi kastade loss. Frukost fick bli på vägen. Det var sådär halvklart men förhoppningen och prognosen sa att det skulle bli klarblå himmel efter någon timme. Vi får väl se. Det blev en trevlig segling i lugn takt i 5 m/sek.
Vi droppade ankaret i en vik på Loviste, längst ut på västspetsen på Peljesac. En liten pärla på vägen och ”alla” skulle nu bada.
En del mer än andra…..

Lite sorgligt att vinka av besättningen. Men fy vad kul vi haft. Ont i skrattmusklerna och det kommer nog sitta i ett tag.
Det blev till att städa upp och förbereda båten till nästa gäng. Annette, syster Maria och gamla kompisar Anne och Bengt som är i antågande.
Jag hann med en 5 km lång runda längs strandpromenaden innan jag stannade till på restaurang Ankor för frukost.
På vägen till båten fixade jag lite bubbel som välkomstdrink till gänget. Plötsligt stod dom på kajen. Verkligen kul att se alla igen. Det blev lite lunch på torget och mycket tösafnitter. Dom var hyggligt trötta efter en tidig morgon. Vi kastade loss och tuffade sakta mot Sucuraj på Hvars östspets som är dagens mål. En liten mysig hamn som vi besökt förr. Det blev en lugn tur. Någon hade lite oro på att det skulle gunga men det löste sig. Det var hyggligt platt vatten.
Av någon anledning var det många båtar i hamnen vilket vi aldrig sett tidigare. Fick dock en bra plats på bryggan längst in. 400 kuna (600 SEK) är ju helt ok.
Middag på den lilla Konoban i hamnen sen gonatt.

En lite småkall morgon i Hvar. Helt klart har inte våren nått lika långt som den brukar här. När solen är framme är det fantastiskt skönt men med solen i moln och lite snålblåst är det bra med en tröja och vindjacka. Men humöret är det inget fel på.
Idag är det lite sorgligt för det är sista dagen till sjöss med gänget. Imorgon kl 7:30 kommer Goran och hämtar i Makarska. Anledningen till att valet föll på Makarka var att vi med nästa gäng skall dra oss emot Dubrovnik.
Men…
Vi har ett helt dygn på oss att umgås. En visserligen dålig seglingsdag som till största del avverkades med motor. Motvind och svaga vindar.
Som vanligt var det högt till tak ombord med skrönor om Vuvozelor etc. Björn spelade dessutom en sista serenad med tutan som packade ihop för gott.
Vi njöt av folklivet i Makarska på en uteservering med en eftermiddags GT. Det blev lite av och på med regnet som duggade emellanåt. Lite som ABBA-reklamen för sill till midsommar.
Attackduvorna uppvaktade ideligen den som absolut minst uppskattade det, till övrigas outtröttliga glädje.
Vi fick tips om ”den bästa restaurangen i stada”. Vi ville ha en avslutning med fisk och skaldjur och det blev väl nästan det, mest fisk i alla fall. På längden och på tvären. Gott hur som helst.
En mycket trevlig kväll och några fantastiskt kul dagar tillsammans med kollegorna från Derome. Inte mycket jobbsnack alls. Det fanns nog inte tid mellan skratten. Hoppas vi kan göra repris på detta.
På morgonen kom så den vaktparad jag bokat för att sätta punkt för vår trevliga seglats.
Tack gänget för förbannat kul dagar…..

 Hyggligt välbehållna tillbaka i hamnen i Kut på Vis lämnades 5 helt oskadade moppar tillbaka.
Nu var det verkligen dags att dra iväg. Det var en bra bit efter lunch och planen var att gå till Starigrad idag.
Men först lunch…
Just där kom jag på det. Vi hade inte checkat ut från marinan. Vi måste ju betala och få tillbaka våra skeppspapper annars blir det krångel. Problemet var bara att hamnkontoret hade stängt mitt på dagen under lågsäsong. Dom öppnar igen kl 17. Inte bra för då kommer vi inte fram till Starigrad innan mörkret vilket jag helst vill undvika. Under lunchen jagade jag hamnfogden via servitrisen men även via Google. Mitt i maten dök han upp och vi kunde betala och ge oss av. Skönt….
Vi ändrade vår plan då vindarna såg gynnsamma ut att kunna ligga i Hvars hamn. Så vi chansade på att få plats där. En go segling bjöds till Hvar och stämningen var på topp. Många garv och roliga historier.
Som av en händelse fanns det 1 plats kvar. Precis så stor att en katta fick plats. Ibland skall man ha tur.
Det blev lite gött bryggsnack med många rövarhistorier.
Vi hann även med en liten drönartur upp till borgen.

Färden fortsatte söderut och vi skulle nu köra längs sydkusten. Det gick väl bra sålänge vi håll oss på asfalt.
Jag har några få regler i livet som hjälpt mig många gånger och som jag gärna delar med mig.
Nr 1: Byt aldrig kö. Visst är det väl så att om man står i en kö som för tillfället har häng upp sig blir man väldigt motiverad av att byta till den kö som just nu går fortast. Gör aldrig det. Vid alltför många tillfällen har man stått där med lång näsa när helt plötslig kön du lämnade bara matar på. I den kö du nu står i är det helt stilla. Antingen är det någon som inte vägt gurkorna så nu får kassören springa och väga dom eller så har kassaremsan tagit slut eller trasslat.
Nr 2: Håll dig till asfaltvägar. Det finns såklart en anledning att man skall hålla sig på dessa. Det är en tydlig fingervisning om att det är körbart, jämt, markerat och i princip ofarligt. Grus- och skogsvägar skall man använda i yttersta nödfall alternativt om man av någon anledning vill besöka naturen.
Den samlade meningen var dock att vi skulle köra av asfaltvägen ner på en rullgrus/makadamväg i brant lutning. Nu slutade det förvisso väl och vi fick en upplevelse när vi väl kom fram till den öde viken. Fantastiskt läge där tiden stod stilla….
Tid för selfies.

Idag skulle vi på rundtur på ön. Vi hade hyrt moppar. Kul sätt att lära känna omgivningarna, Det blev en kall tur till Komiza. Inga varma vindar såhär på morgonen så det blev kallt om händerna. Komiza var ett kärt återseende.  Har vi seglat till Vis har vi hamnat här. Det blev en kopp kaffe och sen iväg igen. Olyckligtvis hamnade vi såklart på den plats där dom obehagliga Attackduvorna, Impetus Culumba häckar och härskar. Magnus missade en med en hårsmån och ingen glömmer hans målande beskrivning om vilket monster han nästan körde ihjäl. Stor var den också. Minst en meter mellan ögonen....