Det blev en lugn morgon i Ukuklje. Vi var tidigt på benen efter en tidig kväll. Underbart att se den lilla byn vakna. Inga blodtrycksmediciner i sikte här inte. Känns som om tiden står lite still. En gammal tant satt på en bänk i byns enda gatukorsning och kollade vad som händer. Kan inte låta bli att fundera på hur hennes livs ser ut eller kanske ännu mer har sett ut.
Nej nu får vi dra vidare. Kastade loss och tuffade sakta ur viken. Hit kommer vi säkert fler gånger. Och kanske lägger vi oss vid hotell Lampolo någon gång i framtiden. Vi följde kusten på Mljet och hamnade efter en stund i viken Veliko Skolj. En mysig passage med blått vatten. Det blev en fika på svaj. Det blev även läge att flyga lite drönare. Drog iväg och tog några bra bilder. Då kom det plötslig en helikopter som flög över och landade just bakom backen. Då såg jag det. Det var en militär radarstation med två stora radarmaster som roterade. Jag har ju hyggligt klart för mig att det är förbjudet att flyga drönare i Kroatien och kan ju ana att det gäller i synnerhet i militära skyddsområden. Det blev en snabb landning och hoppackning av drönaren. Vi drog ankaret och rundade klippan som hade en till två sjömils avlyst område. Vi gick in i en vik som vi fått rekomendationer om ,Saplunara som ligger på Mljets sydost spets. En trevlig vik med bojar och ett litet samhälle med några konobas och någon livsmedelsaffär. Efter lunch var planen att segla upp till Sipan och ligga där för natten. På lördagsmorgonen skall vi ju gå in till Dubrovnik för att möta upp Pia, Gunnar, Eva och Claes som landar på förmiddagen. Naturligtvis hade vinden i näsan och det var inte heller mycket till vind. 2-3 m/sek. Det blev till att tuffa för motor. Skönt att vi nu uppgraderat till lite större motorer. Dom gör att vi går några knop snabbare och dessutom lite bättre bett i manövrerna i hamnarna. Dessutom på lägre varv. Känns som en bra investering. Vi landade till slut på ön Kolocep där vi la oss på svaj. Det blev lite paddlande och det blev även tid för premiärtur för vår dinge. Den gick fantastiskt bra med en Honda 8 hk. Planade lätt med två personer vilket gör att vi kan välja att ligga utanför en marina och ta dingen in på ett snabbt och säkert sätt.
Vi bäddade i nätet och kollade stjärnhimmeln igen även denna kväll. Magiskt….

Efter några timmars sömn hade vinden lags sig på 8 och det kändes som om det var stiltje i förhållande till natten. Vi släppte bojen och tuffade ut ur viken och satte kurs mot Korcula. Vi skall till ön Mljet idag men det blir ett litet shoppingstopp i Korcula. Det är ju lite sådär att snabbparkera i Korcula. Men vi stannade till i västra hamnen, där dom stora grabbarna ligger. Någon bjässe hade just lämnat så vi smet in som en katt bland hermelinerna. Att dom skulle komma och köra bort oss var ganska självklart men vi chansade. Och lyckades. Jag stannade ombord medan Annette gjorde det hon gör bäst, handla.
Vår AIS funkade ju inte som jag tidigare berättat så jag började rota med detta. När jag väl hittat lådan så blinkade den rött. Inte bra. Det blev lite googlande och efter ett tag fattade jag galoppen. Hittade en usb-sladd som skulle kopplas mellan en dator och AIS-en. Ett program för att programmera in båtens uppgifter i lådan laddades ner. En instruktionsfilm på Youtube kollades på och vips fanns vi i AIS-världen.
Nu kan man följa oss på dom sju haven: Klicka här!
Annette kom nöjd tillbaka och vi kastade loss. Tuffade förbi Lumbarda mot Mljet. Vid Korculas östspets satte vi segel och fick en fantastisk segling. Loggade mellan 6 och 10 knop hela vägen till Okuklje en bit ner på Mljets norra kust. Vi kallar den här viken för Tillbaka tll framtiden då vi varit här för snart 15 år sedan och en av krögarna såg ut och betedde sig precis som den coola professorn i filmen. Vi får se om han lever.
Vi la oss på en lite brygga utanför restaurang/hotell Lampalo.
En trevlig gubbe som fixade både el och vatten bara vi käkade på hans restaurang. Det såg lite skabbigt ut men vi blev positivt överraskade. Det fanns tre eller möjligen fyra bord och det blev fullspikat idag, Bra service och god mat till bra pris gör att vi med all säkerhet kommer tillbaka. Tror det är så att bara mindre båtar och katamaraner kan lägga till vid hans brygga pga djupet. En lite bonus var ju att han kom med en äppelkaka när vi just lagt till och på morgonen fick vi en varm chokladkladdkaka.
Det blev en underbar dag i viken med lite paddlade och drönarkörning. Efter middagen lade vi oss i nätet och kollade en underbar stjärnhimmel och somnade under bar himmel……

Det blev nästan som prognosen förutspådde. Vinden skulle öka till 14–16 m/sek mellan kl 22 och 23 för att sedan sakta avta och vara nere på 7-8 på morgonen vid kl 8. Men dom hade fel om styrkan. Vi gick och la oss vid 23 då vinden låg på mellan 15 och 16. Det riktigt kändes vilken belastning det var på vår boj och betongklumpen i botten. Jag försökte tidigare på kvällen googla på hur mycket en svart boj hade i vikt i botten och det jag hittade var 3000 kg. Det kan kanske stämma. Eller inte. Vi hade väl precis somnat när det dunkade till i skrovet. NEJ INTE NU IGEN! Vi satte oss rakt upp i sängen och kom genast att tänka på vår mardrömsnatt i Thailand för ett par år sedan. (Läs här!)
Vinden var nu 18+ och det visade sig att vi hade släpat betongklumpen åtminstone 10 meter. Det var bojen som vi hade som riktmärke och som låg 10 – 15 meter bakom oss när vi gick och la oss, som hade träffat oss i sidan. Vi tog in på tamparna i fören för att gå fritt från bojen. Dags att försöka sova en stund igen. Sov oroligt ett tag men sedan märkte vi att vinden sakta la sig. Vid en liten koll vid kl 5 så låg det ”bara” på 10 m/sek. Det kändes mycket bättre. Vi låg dessutom i samma position enligt gps. Då gick det plötsligt att somna om och få sova lite tryggare….

Vi tog beslut om att ligga kvar en natt till. Det skulle komma en ”very strong Jugo” så vi kunde inte ligga långsides så vi fick flytta igen. Jugon skulle bralla på i natt och ett dygn framåt. Kändes inte kul att kanske ligga kvar ytterligare ett dygn. Nu hade vi lärt känna Markarska så det räckte för den här gången. Det visade sig att det var ystadbor i omgivningarna. Dom bodde i Podgora några km söder om Markarska. Det var Paula och Martin Nilsson med sina barn Tyra och Teodor. Vi fick kontakt och dom hade hyrt motorbåt och skulle åka på båttur bla till Bol på Brac. På hemvägen hoppade dom av hos oss och vi hade några trevliga timmar tillsammans. Först lite drinkar ombord och sedan en god middag på stan. Mycket trevligt att träffas här.
Även idag blev det drygt 6 km på morgonrundan. Vi har blivit lite av sjusovare så staden har ju vaknat till ordentligt innan vi kommer på benen och det har dessutom hunnit bli ganska varmt. Det blåste runt 10 m/sek från söder och det innebär en rak motvind om vi nu skulle gå. Vinden skall sen öka till kvällen upp till 14-16 m/sek. Då vill vi vara i hamn eller en skyddad vik.
Vi tog beslut om att gå även om alla båtarna i hamnen låg kvar. Men av någon anledning började det hända grejor ombord på grannbåtarna när vi kopplade ur ström och tog in landgången. Plötsligt gick det 4 båtar samtidigt som oss. Ingen ville vara den första idioten som stack men skulle absolut inte bli sist att lämna.
Det blev en lugn tur trots starka vindar. Vi gick för motor och vi blev duktigt sprayade så båten var nog full av salt när hon torkade. När vi rundade Sucuraj på Hvars östspets fick vi plötslig en halvvind. Upp med seglet och livet lekte en stund igen. Vi höll god fart och loggade dryg 11 knop stundtals.
Vi bestämde oss för att gå in i viken Lovice på halvön norr om Korcula. En mysig vik som erbjöd skydd för Jugon som dock viner i riggen. Det skall finnas någon färgmarkering på bojar vad dom tål. Vår är svart och vi hoppas att det är den som är ”värst” och tål mest. Lite som svart pist eller svart bälte i Karate.
Nu är det uppdukat ostar och vin i solnedgången. Kan man ha det bättre?
Nej inte vi...

Dagen började med 7 km pw i omgivningarna. Gick den tre kilometer långa strandpromenaden. Fantastiskt fint. Välskött och prydligt. Dock är det väl inte vår melodi att ligga och trängas på en sån här strand även om den är fin. Under min runda ringde Tomislav, basemanagern och berättade att dom är på väg. Han ville veta om vi kunde ligga kvar i Markarska under dagen. Man skulle fixa bogspröt, seglet och dynorna idag. Som jag tidigare sagt har vi gillat läget och har egentligen inga större förväntningar att saker skall fixas. Dom skulle snart komma och skulle absolut vara klara till 3-4 tiden. Kändes kul och förväntningarna tog ny fart. Vi tog det lite lugnt och bara myste i båten. Vi är otroligt nöjda med själva båten. Den stora ägarhytten i styrbords skrov är helt magisk med massor med skåp och stuvfack. Man har även ändrat lite i båten. Det handlar om skåp istället för lådor etc. Vi har nu också tre kylskåp. Ja, varför kan man undra men dom är välfyllda och känns helt självklara nu efter några dagar. Kylskåpet utomhus har dessutom blå belysning när man öppnar draglådan. Ett självklart plus.
Medan vi låg och slappade i nätet kom hamnfogden och ville att vi skulle flytta oss. Det skulle komma in en yacht som bokat plats. Så det var bara att kasta loss och lägga oss bland som andra segelbåtarna som låg kvar. Det är verkligen kul att Annette och jag blivit en så vältrimmad besättning. Vi lyckas med varje tilläggning och kasta-loss nu för tiden. (Ta i trä). Det är ju grymt viktigt när vi bara är två personer ombord. Båten är ganska stor med rejält vindfång det är viktigt att vi är samspelta. Det är inte alltid vackert men vi löser det. Med bra rutiner och diskussion före och efter. Sen har vi tränat en del också. Det kommer väl gå åt skogen nån gång men bara ingen blir skadad.
Till slut kom det två killar som skulle fixa bogspröt till Code-0. Dom undrade vart fallet till detta var. Förklarade att det inte finns något. Han tog sig för huvudet och insåg att han var tvungen att åka upp i masten. Fick då en liten ond aning om att dom kanske inte har alla delar med sig för att kunna segla med det nya seglet trots allt. Det behövs vinsch och block etc. Nu hade vi väntat länge på Tomislav som också skulle komma med dynorna. Då kändes det för oss att det var dags för lunch så vi lämnade båten. Då kom Tomislav. Med dynorna. Vi kom överens om ses efter vår lunch.
När vi kom tillbaka hade rigg-killarna stuckit och bogspröt satt på sin plats. Dock var ingen vinsch monterad och mina farhågor besannades. Tomislav var nog inte påläst i ämnet Code-0 så han gav inte mycket tröst. Seglet han levererade går fortfarande inte att använda. Dynorna var dock fina och han hade med sig nästan alla. Och dom passade nästan. Men bara nästan...
Men det som känns bra är att dom verkligen har gjort allt för att göra oss nöjda.
Stor eloge till gänget på Navigare…

Vi kastade loss och gled sakta ut Postira. En trevlig upplevelse och vi kommer säkert tillbaka. Det blåste exakt 1 m/s så vi satte bara genuan och gled i 1 knop mot Makarska. Då ringde Tomislav från Navigare och undrade vart vi skulle gå. Det visade sig att dynorna på något otroligt sätt blivit klara och kunde levereras. Dessutom om vi kunde ligga några timmar ytterligare i Makarska så skulle dom fixa även code-0 och det knäckta ryggstödet. Vi hade vid det här laget valt att ”gilla läget” och inte irritera sig längre. Vi snackar ju I-landsproblem trots allt. Men vi blev naturligtvis både glada och överraskade över beskedet. Och såg såklart fram emot att dom skulle komma. Imorgon förmiddag är det som gäller. Härligt…
Vi gled vidare och landade till slut i den stora bukten utanför Makarska där 1000-tals badande njöt i fulla drag. Varmt idag igen. En bra bit över 30. Efter lunch, en simtur in till land och chillande i nätet tuffade vi in till marinan. Inte många seglare här. Max 10 st i denna stora hamn. Det visade sig att det drog igång en handbollsturnering idag för ungdomar. Pompa och ståt med marschmusik och parad genom staden. Go mat och en glass i sittbrunnen fick avsluta denna dag.

Sov som stockar på natten. Var grymt slitna över gårdagens strapatser. Men nu har vi svalt förtreten och lämnar det tråkiga bakom oss. Nu skall vi snart ge oss av och vi har två veckors segling i vårt paradis. Det var redan riktigt varmt men besköt oss ändå att gå in till Trogir. Därifrån tog vi en taxi till Kaufland. Vår nya leverantör av mat och dryck. Konzum omkörd av tyskarna. Åter ombord och alla papper iordning kastade vi äntligen loss. Vi var i princip sitt att gå ifrån Seget. Underbart att komma iväg. Redan vid manövreringen i hamnen märktes skillnaden på uppgraderade motorer. Den svarade direkt och gav god fart vid sträckkörning. Planen idag är att gå mot norra sidan av Brac. En positiv upplevelse för några veckor sen som vi ville kolla närmare. Annette utlovade lunch på vägen men fick snart besked om att byta gasflaska för spisen slocknade. Fixar det! Men det visade sig att vi inte hade någon extra gasolflaska. Det skall alltid finnas två så man kan byta. Ringde in till Navigare för att kolla var man kan köpa nya. Det gick inte tydligen så dom var tvungna att fixa det. Vi låg utanför Solta och beslöt oss gå in i Najujam för att bada och slappa. Efter en stund kom mycket riktigt Nik i Navigares rib med två gasflaskor. Otrolig service även om man gjort fel och missat att byta på basen.
Efter lunch satte vi segel igen och styrde mot Brac. Gick in i Sutivan men kände att vi glider på en bit till. Vi ville inte iland ännu. Dagstrippen slutade i Postira efter ett antal badstopp. En liten by som hade en fin gästbrygga vid det ”stora” hotellet. Det fanns både el och vatten. Priset var 420 Kuna för en natt. Bara vi och 3-4 andra båtar på bryggan.
Det blev några ytterligare några timmar i nätet. Solen gick ner bakom hotellet och vi fick en härlig skugga på båten. En liten tur på byn och sedan middag på en liten trevlig Konoba…
Det hade mörknat och vi lade oss på en filt i nätet och bara kände in lugnet med en go G & T och kollade stjärnhimmeln. En himmel som sakta men säkert molnade på och plötsligt kom första blixten. Efter en stund kom åskregnet och det bara vräkte ner. Plockade in alla skitiga dynor. Dom hade kanske mått bra av lite vatten men vi ville ju inte kontaminera hamnbassängen.
Det blev en pw på morgonen och därefter en tur med drönaren. Kunde inte låta bli.
Nu bär det snart av mot Makarska…

Ja, efter lite strul var vi då äntligen på plats i Seget och vi var spända att få gå ombord på ME III. Vi har ju varit ombord två gånger innan. En gång på varvet i Frankrike och en gång i marinan i Seget när hon precis hade anlänt till Kroatien. Då pågick jobb för fullt. Mycket skall installeras och fixas innan första charter som skulle vara om två veckor. Trötta såg vi att hon låg upplyst på en av bryggorna. Jag hade veckan innan skickat ett mail till Navigare för att kolla upp så allt vi prickat för i tillvalslistan var monterat. Kunde möjligen ana att det kunde vara problem med vissa saker som undervattensbelysning,högtalare etc. Att lyfta båten för detta var ju att ta i. Dock fick jag mycket svävande svar på resten av prylarna. Det handlade om vårt segel, Code zero som jag verkligen sett fram emot.  En katta behöver en turbo emellanåt. Jag hade pluggat på och kollat en massa Youtube-klipp för att förbereda mig. Vi noterade att seglet låg ombord. Kul….
Väl ombord infann sig en lätt uppgivenhet. Båten kändes inte förberedd för en jungfrusegling precis. Dynorna på ”uteplatsen” var inte rätt. Man hade lagt ett pussel med dynor som absolut inte passar. Man hade helt enkelt löst problemet med dynor från en annan båt. Inte nog med att de inte passade, dom var dessutom grymt smutsiga. Fläckar som absolut inte bara är relaterade till saltvatten. Upphetsningen kring seglet lade sig fort då jag inser att man inte har monterat förutsättningen för att kunna använda seglet. Bogspröt, fall och vinsch tex. Dessutom var det inte vårt segel. Det stod ett annat båtnamn på säcken. Varför gör man sig besväret och släpar ombord en segelsäck när man vet att det inte går att använda. Noterade även att kompositlandgången som vi vet levererades med båten från varvet inte var monterad. Vitsen med en kompositlandgång är att den är mycket lätt, går att vika ihop och sitter dessutom fast i ett beslag ombord vilket gör ombordstigning enkel och bekväm. När Annette sen hojtar inifrån båten att den dessutom är smutsig  kändes det som att det var dags att gå och käka istället för att hetsa upp sig. Det hade ju varit tillräckligt med sånt denna dag. Utan att ha erfarenhet som Palmespanare så kunde vi räkna ut att det bott minst en kvinna ombord. Tampongpaketet i toalettskåpet och halvmeter långa svarta hårstrån som låg lite överallt räckte som bevis. Några glasskärvor på golvet i vår hytt men även ute på däck var också lite drygt. Man har dessutom varit noga med att smörja in sig med sololja. Till den milda grad att spår fanns på de flesta luckor. Detta är ju olyckligt för just i Kroatien brukar städning och skicket på båtarna vara exemplariskt. Tråkigt att misslyckas vid en jungfrutur. Just som vi skulle gå och käka kom basemanagern gående på kajen. Hans blick gick inte mot oss utan man fick lätt den konspiratoriska känslan att han inte ville se och än mindre snacka med oss. Han hade dessvärre inget val. Jag hjälpte honom lite lätt på traven så han fick fokus på rätt saker. OSS…..
Väl ombord så inser han att vi inte var nöjda med situationen. Han satt på huk med händerna framför ansiktet och bad om ursäkter i parti och minut. Tyckte nästan lite synd om honom. Men när han ljög ihop en historia att dom bara hade haft tre dagar på sig från båten anlänt till den skulle på charter fick jag ny kraft. Vi hade varit på plats för tiden för leverans och vi VET att dom hade exakt 12 dagar på sig. Jag klarar verkligen inte av att hantera en lögn utan jag vill ha sanningen även om den inte är den jag vill höra. Vi förklarade att vi inte vill diskutera det som har gått fel utan diskutera hur vi löser det. Vi blev lovad att dynorna skall levereras någon gång i veckan vart vi än befann oss. Ok vi köpte det.
Nu ser vi fram emot att kunna kasta loss imorgon men först lite sen middag....

Det sa pling i mobilen i samma stund som Annette skulle ställa sig i duschen. Klockan var tre på morgonen och vi skall idag bege oss till Kroatien för att gå ombord och äntligen få ge oss ut på den efterlängtade jungfruturen. Plinget visade sig vara en notis att vår flight var försenad i drygt en timme. Istället för klockan 6:10 skulle vårt plan lyfta 7:15. Eftersom vi skall vara på plats på Kastrup två timmar innan så hojtade jag till Annette att hon kunde krypa ner en stund till. En timmes sömn till var värdefull. VI hade ju firat midsommar i Sandskogen och var inte hemma och i säng förrän vid midnatt. Sagt och gjort så drog vi iväg en timme senare. Det gick snabbt att komma över bron. Inte många bilister på vägarna på midsommardags morgon. Vi knappade in våra uppgifter i automaten men fick felmeddelande. Gick till personalen som bad oss testa en annan maskin. Efter en stund så ställde vi oss i kön för manuell incheckning. En vänlig tös skulle hjälpa oss men stötte ganska snart på problem. Ni är sena, sa hon. Nej det är ni som är sena kontrade vi. Hon förklarade då att det var kört för oss att checka in. Det är inte två timmar innan verklig avgång utan det är två timmar innan planerad avgång. Vi blev hänvisade till en disk i andra ändan av hallen. Det började sakta klarna att detta kanske är kört men det är ju egentligen ganska klart att detta måste kunna gå att lösa. Det är ju bra mer än två timmar innan planet skall gå. När vi stod vi disken så plingade det till igen. Avgången blev ytterligare tjugo minuter framflyttad. Killen skrev till slut ut våra boardingkort. Blev nästan yr av lättnad. Vad f..n hade vi gjort annars? Då kom den, snytingen. Hans kollega satt i telefon med "operations" som nu vägrade ändra sitt beslut om att låta oss checka in. Om vi blev yra först så blev vi knockade nu. Det snurrade i huvudet och vi visste vare sig ut eller in. Fick besked om att vi kunde köpa nya biljetter men det fanns vare sig på SAS eller Norwegian. Det fanns businessbiljetter med tre olika bolag och två mellanlandningar och till det facila priset på drygt 30 loppor per person. Tack men nej tack. Det såg ganska mörkt ut just nu. Både ledsna, förbannade och uppgivna insåg vi att vi inte skull komma iväg idag. Det fanns inga vettiga biljetter dom kommande dagarna heller. Det är bara att köra hem igen och komma på en plan. Körde genom tunneln i dubbel bemärkelse när det poppade upp. Vi får helt enkelt ta bilen till Kroatien. Klart som tusan. 200 mil är ju inget, typ. 10 minuters konferens och vi svängde av i Oxie och körde över bron igen. Enligt navigatorn skulle vi var framme kl 2 inatt. Men självklart så skulle vi övernatta i Österrike eller däromkring och anlända till Trogir under söndagen. En hygglig räddning av ett fiasko.
Väl ombord på färjan i Rödby kom vi på att vi kanske kan flyga från Berlin, Hamburg, Hanover eller München. En del googlande och det visade sig att det skulle gå en flight på eftermiddagen från Hamburg. Biljetten kostade 5000 kr och att skicka bagaget kostade 3500 kr. Plötsligt kändes detta som ett klipp. Då får man förtränga färjebiljetter och två veckors parkering i bevakat garage för att må någorlunda ok. Dom biljetter vi köpte för några månader sedan skall vi också nogsamt förtränga.
Det är ju bättre att sakta gå ner i en isvak och vänja sig vid tanken än att bara hoppa i med huvudet före. 
Vi skulle åka med Easyjet och dom är ju inte kända för att vara så easy. Petnoga med vikt på bagage och lever på tilläggsavgifter. Priset jag nämnde tidigare för bagaget är för var sitt incheckat bagage. Vi har två var. Vi svängde av vid Citti i Lübeck för att käka och köpa en bagagevåg. Vi har flera men inte här. När vi till slut hittade parkeringshuset slet vi upp alla väskorna, prioriterade och packade om. Fyra väskor skulle bli två. Det såg ut som det pågick en bakluckeloppis i parkeringshuset. 
Vi lyckades ganska bra och det är första gången jag har en IKEA badrumsmatta i handbagaget. 
När vi väl hittat loungen och sjönk ner i en stor fåtölj med en drink kom livet sakta tillbaka. Om en timme går flyget och vi är tillbaka enligt plan om än lite sena.....