Vi gör det igen....

Det började snart bli dags att förbereda oss för resan till Karibien. Några dagar  iSaint Marten och sedan 2 veckors segling bland öarna i British Virgin Island. En resa som vi verkligen längtat efter. Att få komma iväg från mörkret, regnet och blåsten i november skulle verkligen göra oss gott. Vi kände oss båda ganska slitna med mycket på jobbet. Annette hade kämpat ett tag med en grym förkylning och jag led sviterna efter omställningen sen införande av vintertid för någon vecka sen.
Det var bara det här med packningen, vår i särklass sämsta gren. Denna gång skulle dock vi ta god tid på oss. Plocka fram alla prylar och kläder i god tid vi skall ha med oss på resan. Värdera och plocka bort och lägga till. För en gångs skull hoppades vi kunna stänga väskan utan att hoppa på den, riskera böter vid incheckningen eller inse när vi kommer hem att vi bara använt hälften av kläderna eller prylarna.
Men nej då. Vi började ju såklart packa dagen innan och dessutom ganska sent på kvällen. Annette hade orsakat hål i hyllorna på apoteket då hon alltid insisterar på att vi skall ha ett fullt fungerande fältsjukhus när vi reser bort. Jag däremot har en hel del teknik som bara måste vara med. Bara laddkablarna till tekniken väger väl några kilo. Dessutom skall vi få plats med lite kläder. Och min älsklingskudde såklart. En kudde som är hög, fast och fin och som vi det här laget har rest jorden runt, minst en gång. Vi inser snart att vi har problem som vanligt. Vi packar, väger, packar upp, packar om och väger igen. Jag fick ringa till flygbolaget Liat på Saint Marten då det var oklart på biljetten om det var 20 eller 23 kg som gällde på anslutningsflyget mellan Saint Marten och Turtola. Det var 23 kg, som tur var.
Efter mycket om och men så var vi hyggligt klara och vi litade på att vår våg visade för mycket och att vågen på Kastrup var den förlåtande typen. Helt slut och irriterade bar vi ut väskorna i bilen så vi inte skulle frestas att krångla mer med packningen. Därefter var det till att försöka sova några timmar. 02:15 skulle klockan ringa då vi måste vara på Kastrup kl 4.
Elias hade vänligheten att stiga upp mitt i natten och köra oss till flygplatsen. En hjälte.
Väl inne i avgångshallen drabbas vi av skammen. Såklart var det en del flygskam men även bagageskam. Kommer vi klara vågen eller vad kommer hända? Hur dyrt kommer det bli denna gång?
Men, vi klarade oss. På väg mot security hör vi skratten från personalen som sitter och scannar bagaget när dom gissar vad vi skall göra. Öppna en läkarstation i Afrika eller möjligen en serverhall på någon liten ö.
Vi gick ombord på planet som skulle ta oss till Saint Marten eller Sint Maarten. En mellanlandning i Paris och sedan 8-9 timmar innan vi var framme.
Ganska slitna men förväntansfulla väntade vi länge och väl på våra väskor innan dom slutligen dök upp. Det skulle ju inte förvåna oss om vår älskade packning kommit på villovägar. Men, dom kom till slut.
Vi tog en taxi till hotellet som skulle ligga på franska sidan av ön. En go gubbe som gärna berättade om både det ena och det andra. Man skall tex absolut testa både gin men även whisky blandat med kokossaft. Låter aningen knepigt men vi kommer att testa.
Det var en sorglig syn att se spåren efter orkanen Irma som 2017 fullkomligt våldtog öarna i Karibien. Master stack upp ur vattnet, krossade båtar och hus vittnade om katastrofens omfattning. Man har fixat mycket men det tar lång tid innan spåren är borta.
I området där vårt hotell ligger är det närmast en krigszon. Många hotell är övergivna men det pågår arbete överallt.
Ägaren på vårt hotell berättade att man färdigställde hotellet precis lagom innan Irma kom och nu fick man göra jobbet igen.
Vi tog en karibisk öl, Carib och lullade ner till stranden och njöt i solnedgången hyggligt rubbade av tidsskillnaden….