Äntligen skulle i väg igen, eller inte....

Det har varit en skakig vår med sjukdomar, operationer och oro. Därför är det nu skönt att äntligen få komma iväg igen till Turkiet..
Min mamma ligger sjuk och har gjort så en tid. Läkaren ger oss ändå rådet att åka då vi ”måste bota oss själv” nu. Kändes å ena sida egoistiskt men inser också att läkaren hade rätt. Vi kan inte hjälpa mamma och hon har den bästa vård man kan tänka sig. Hon sover nu dygnet runt och har gjort så några dagar. Vi inser alla att hon inte har långt kvar. Någon dag eller kanske några veckor. Var uppe hos mamma på sjukhuset innan vi åkte till flygplatsen. Hon sov lugnt och hon var så fin. Personalen hade gjort henne fin och hon såg fridfull ut. Fick en känsla av att vi inte kommer ses igen när vi sa adjö av varandra. Även om hon sov så kändes det bra på något sätt. Svårt att förklara….
Tog tåget till Köpenhamn vid lunchtid och träffade där resten av besättningen.
Denna gång åker vi tillsammans med nygamla vänner. Bodil & Micke, Jonas & Mia och Stefan & Lotta. Planet blev försenat från Köpenhamn och vi missade därför anslutningen till Dalaman.
När vi skall ta oss en bit mat på flygplatsen så ringer telefonen. Ser att det är ett ystadnummer och ser att det är från sjukhuset. Står i kön på McDonalds när jag får veta att mamma just somnat in. Allt snurrade till för ett ögonblick men i samma stund så kände jag att jag andades ut och axlarna sjönk ner. All spänning, oro och sorg förbyttes till en lättnad. Mamma hade inte mått bra sedan pappa gick bort för 1,5 år sedan och nu hade cancern slagit sitt grepp i henne och hon var obotligt sjuk.
Tårarna rann medan jag ringde My, Elin och Frida och berättade vad som hänt men det kändes ändå ok på något vis. Mamma slapp att ligga sjuk länge och nu får hon träffa pappa igen. Om det nu funkar så….
Samlade tankarna och vi snackade av oss i gänget och det var tröstande att ha goda vänner kring sig och att vi nu skulle få uppleva något tillsammans.
Planet till Dalaman landade vid 1,30 och därefter tog vi två taxibilar till marinan i Göcek. Cenk hade lämnat ljuset på i båten och även undervattensbelysningen lyste och hälsade oss välkomna. Vi packade upp, tog en sängfösare och snackade en stund innan vi gick till kojs. Oj, klockan var halv 5…